Till minne av Anna


Annas dödsannons


Musiken har tystnat . . . . . . .......

Alla ni trogna läsare, medmänniskor, vänner, vänner vi inte mött än, Anna är död!

Kl16:30 den 12/6 så somnade Anna in på krongården. Anna´s fantastiska storasyster Karin kom upp ifrån Göteborg efter att Anna bett att hon skulle komma dit. Farmor och farfar tog hand om barnen och hade med dem på kusin julias avslutning tillsammans med min syster Helen. Jag hämtade dem i sundbyberg på eftermiddagen för att anna och jag hade bestämt att barnen skulle få gå på sin egna avslutning eftersom elin hade sin sista dag på förskolan. Innan vi åkte dit så hann jag åka upp med jordgubbar till min älskling och krama om henne innan karin kom, barnen och jag hämtade pizza eftersom vi skulle ha familjemiddag och nåt ska man ha med sig;) Karin och Anna hann prata en del men hon hade väldiga smärtor i ryggen och hon orkade inte någonting. Tidigt på morgonen så fick jag ett sms från karin att jag skulle nog vara där så jag ordnade med barnvakt i form av vår hemtjänst lotta som ställde upp utan knot. jag kör upp i full fart och kommer upp till en rödögd och tagen storasyster som bara grät men ändå var lättad över att få vara med sin älskade lillasyster. Personalen har verkligen gjort allt för att se till att Anna hade det bra samtidigt som dom har oroat sig över oss, lipsillarna som dom behöver se till att dom äter och dricker som folk. När vi insåg att det här inte kommer att gå bra så ringde jag marina som ställde upp och hämtade barnen hemma hos oss, kramade dem och gav dem mat. Under eftermiddagen så börjar vår älskade Anna att ta tyngre och tyngre, längre och längre andetag. Hur man än såg på det så var det mer smärtsamt för oss att se den här en så gång rappa, roliga underbara och fantastiska sångerskan med den vackra rösten så nerkörd i kroppen pga cancern, det syntes att varje andetag var ett slag mot cancern men det gäller att välja sina strider och hon valde att avsluta sin med en lång suck och ett långt andetag. Som Karin sa så var det precis som att hon kände att allt var bra, det var liksom okej att släppa taget när hon märkte att både karin och jag stod på varsin sida med en hand på hennes blåa händer. Hon visste att allt skulle bli bra och hon vet att barnen och jag har en massa människor som ser till oss. Tack alla ni som lämnat era kommentarer, vi satt och grät över den medmänsklighet som finns i närheten för en medmänniska som ni (de flesta) inte känner men ändå bryr er om. Vi kommer att godkänna kommentarer i framtiden för att barnen skall få se vad deras mamma var gjord av.
Hoppas att era vänner, släktingar, syskon, föräldrar mm mm slipper den här jävla sjukdomen så att ni får ett bra liv.
Ta hand om varandra och fundera ett extra varv om det verkligen är så viktigt det där som ni bråkar om. Tänk på det för det kan vara sista gången och jag är bara så glad och tacksam att vi hann säga adjö och sitta och skratta åt våra upptåg innan döden kom. Ta hand om er och minns att det ni gör för en medmänniska kan vara så litet för er men gigantiskt för den så ta chansen och gör nån glad, för det skall jag göra.

mvh
Andreas Elin och Agnes Pettersson

Åh, vad jag blir glad över alla vänliga ord.

Jag kommer alltid att uppskatt det enorma stöd vi får som familj och allt ni ger oss vad gäller hjälp och stöd, alla grannar som har ställt upp som barnvakt i tid och otid, farmor, mormor, Marina, alla som stod upp när vi mådde uselt dagen före vårt eget bröllop, Tommy och Cecilia, alla syskon, ingen glömd hoppas jag. Vi älskar er.

Anna och Andreas

Bara ett mellanspel

Nu medans jag sitter här hos Anna och håller hennes hand och ser på henne så hinner man tänka väldigt mycket. För 6 år sedan så kom Elin till oss, kallt och mörkt en januarinatt. Hon var det mest underbara barn någon kan ha fått  i ett så miserabelt snöoväder. Vi tog med henne hem och fick kalla oss föräldrar. Som föstagångsförälder så oroade man sig hela tiden, vi kollade tempen, såg till så att hon rapade, fixade med sovplats hos anna framförallt som tog på sig mammarollen nåt helt underbart. Vi bodde i baracker ute på en åkerplätt med fruset avlopp, fruset vatten och 35grader minus och hade inget annat på våra sinnen än Elin. När Anna äntligen fick sova själv så brukade jag ligga och lyssna på elin och oroas över om det var normalt att det skulle vara så långt mellan andetagen, uppenbarligen var det det eftersom hon nu är en gudomlig liten princessa som har mammas talanger och skönhet. Nu ligger jag bredvid mamma Anna och lyssnar på hennes tunga andetag som alltid blir tyngre och längre efter att hon har fått hydromorfinet. Att hålla hennes hand på samma sätt som jag gjorde med elins gör att jag vet att allt blir bra för henne, på nåt sätt. Agnes har fått mammas hår, hår på tand och samma underbara skratt som elin och mamma. Flickornas talang för musik har inga gränser, precis som sin mammas talang. När Anna sjöng så stod tiden stilla och man ville aldrig att det skulle ta slut. Denna fantastiska röst i den lilla kroppen har hänfört många människor samtidigt som hennes klokhet och humor har gjort att alla älskar henne. Barnen har fått det i gåva av henne och kommer att visa sig vartefter dom vill och kan. Bara några tankar från mig som sitter bredvid och bara kan beundra denna starka, underbara och mycket kloka människa som är bredvid mig och inte ger upp. Skriv gärna några uppmuntrade ord så skall jag läsa dem för henne.

Andreas

You'll never know.

He was a lost and lonely soul. 

Until she walked into his world,

She was an angel send to save him, 

give him the love that he deserved.

 

She knew she wouldn't make it.

She only had so much time

that in her peace she care it with her

touched so many lives. 

But they would not grow old together

thought of all te things they'll miss

While heaven made other plans for her. 

She left him with one last wish.

 

Let there be no tears for me, 

spread my ashes in the sea.

Say a prayr for us celebrate what was,

you can goodbye as the sun begins to rise

and let the champange pour over breakfast in New York.

 

Her memory was hounered by her family and friends

But there was moment yet to come that was only

meant for him. he didn't neesd them pack your bag

he just got on a plane, flew half way cross the world.

so that she would smile again.

 

No they would not grow old togehter

thought of all the things they'll miss

While heaven made other plans for her. 

She left him with one last wish.

Let there be no tears for me, 

spread my ashes in the sea.

 

Say a prayr for us celebrate what was,

you cant't goodbye as the sun begins to rise

and let the champange pour over breakfast in New York.

 

you cant say goodbye as the sun begins to rise 

let the champange pour over breakfast in New York.

 

You can say goodbye.

 

Tack till Jill Johnson som har satt text på vårat liv.

Det är inte dags än och många dagar skall passera innan dess.

Anna, du vet att vi älskar dig så mycket, så mycket.

Vi kommer att ha mer skoj innan det är dags.


Anna i rullisen

Vår älskade Anna i solen...
Den blev roterad lite väl mycket, ni får väl lägga huvet på sne, Det kommer säkert nåt tips om photoshop men tvätten kallar och jag skall upp kl0430...... God natt :) Andreas

Hospice

Jag ska försöka skaffa ett trådlöst litet modem från telia så att jag kan blogga och surfa på egen hand,  bäst jag vill. Nu får det gå som en hälsning via Andreas.

Mitt tillstånd blev lite sämre i förra veckan som ni alla säkert förstod -men jag är SEG och ENVIS och tänker ALDRIG ge upp!!! Den största orsaken till att kroppen säger ifrån nu är förmodligen alla de små förbannat envisa metastaserna som "hittades" tillsammans med allt vatten i buken under operationen. I förra veckan tömdes buken på ytterligare ett par liter vätska (så nu ser jag i alla fall inte gravid ut, haha!) och ena lungan blev av med 3-4dl vatten. Jag kände själv att jag inte riktigt var i sådant skick att det var läge att åka hem så jag bad om att få bli omplacerad så att jag kan fortsätta att få hjälp med återhämtning och rehabilitering. Visst är det underbart att få komma hem, men med två små barn och ett hus så hamnar man lätt i alla "måsten" igen och det är så mycket min kropp behöver komma ikapp med.

Hursomhelst så har jag nu de senaste två dagarna tillbringat min tid på ett "vårdhem" i uppsala som kallas för "hospice". Det ligger med bara 10 min resa från akademiska sjukhuset och är tänkt att vara en plats för rehabilitering, men också -sorgligt nog- en plats för gamla och sjukas sista vila. Andreas har kämpat med näbbar och klor för att jag skall få det bästa, men jag tycker faktiskt att det här känns bra. Framför allt är det så underbart med miljöombytet från det lilla trånga rummet på onkologens 3:e våning, till en byggnad på markplan med en underbar trädgard. För ett par dagar sedan trodde jag faktiskt själv att jag skulle dö...... Nu sitter jag i skuggan och njuter av vårt fantastiska försommarväder, fåglar som sjunger och vatten som porlar från ett litet konstgjort arrangemang i parken. 

Mina största mål och förhoppningar nu är att få hjälp att bygga upp muskler och styrka i kroppen. Tyvärr går jag lätt ned i vikt och ser för tillfället lite smått anorektisk ut.(det är inte klokt vad snabbt muskler förtvinar) jag har ju heller inte fått behålla någon mat på över 2 mån, så det är väl inte konstigt - trots näringstillskott. Sonden i näsan hjälper i alla fall mot alla hemska kräkningar och så har jag fått medicin som är tänkt att minska magsyran. Personalen här är trevliga och det känns som om de har mera tid för varje patient. Igår hittade de t.o.m en synt /keyboard som de ställde in på mitt rum så att jag ska kunna spela. Här finns sjukgymnast, kurator, arbetsterapeut, dietist och sjukhuskyrkan representerad också förstås. All läkarvård, medicinering i form av cytostatika sker på akademiska, men prover och övrig medicin får jag här. Transport till och från sjukhuset får jag ordnat och när jag vill kan jag få permission och åka iväg... över en natt eller bara några timmar. Naturligtvis kan jag även bli utskriven när jag vill, men jag ska nog inte ha så bråttom med det.

Nu hoppas jag bara att alla blodvärdena går upp bra så att jag kan få nästa behandling, att musklerna stärks, att magen kommer igång igen så att jag slutar kräkas och går upp i vikt, att jag kan börja äta som folk (längtar konstant efter god mat)   ..och att cellgifterna ger ALLA de små elaka metastaserna en riktigt tuff jävla omgång den här gången


Flytt från sjukhus till hospice

Efter en längre tids sjukdom på sjukhuset så har vi varit flera som varit uppe hos henne, Ibland har hon haft dropp, ibland sond ibland ingenting. Det enda som är ständigt återkommande är hennes trötthet och hennes envishet. Vi diskuterade ett par gånger under alla dom gånger jag vart uppe på sjukhuset om hur det skulle vara om allt bara löste sig. Hennes allmäntillstånd just nu är Mycket mager, mycket blek och mycket cancer. Sockret var uppe och vände på 18 i tisdags samtidigt som hennes blodplättar hade en alltime low i 30. (brukar vara 150) Igår så var dom uppe i 39 så om hon bara får fart på produktionen så skall allt ordna sig. Vi hade som begäran till sjukhuset att få byta sjukhus till sofiahemmet eller radiumhemmet så att hon fick närmre till alla sina vänner och min sida av släkten som anser att allt utanför tunnelbanan är bara spenat och då finns det inte...... Men det gick inte, Allt ifrån omöjligt till att dom hade ringt runt och sett om det fanns plats så gick det inte eftersom det skulle ju dessutom bli längre för mig och barnen att hälsa på?!? Nåväl igår när överläkaren ringde mig och talade om att anna minsann var nöjd med den plats på krongårdens hospice i uppsalas utkant som hon skulle kunna få. Hon skulle bara ställas i kö och det var inte helt klart bla bla bla... Konstigt nog så får jag höra på morgonen idag att anna skulle flyttas på fredag förmiddag till hospicet och att allt var klart?!??! DET gick djäkligt fort! Då pratar vi inte om vårdköer å sånt, näe det gick på dan.. Och det är en rehabplats bedyrar dom så det är bra för henne. Dom hade lockat henne med att det finns bubbelpool och stora ytor. Det verkar verkligen vara grundkraven för rehab speciellt som hon inte ens kan komma upp ur sängen!!! Det måste vara en sjuhelvetes stor bubbelpool som får ner all utrustning. Nåväl, imorgon så skall vi åka över till henne för att se till att hon har det bra. Det kommer bilder och mera under helgen. Alla ni som ha erfarenheter av hospice kan väl höra av er, både bra och dåligt.  Mvh Fam pettersson

Nu är hon inne igen.... suck!

Ja, det låter mer dramatiskt än vad det är antar jag men hon skrev in sig på onkologen i onsdags i samband med sin behandling. Tydligen så hade hon ramlat i hallen och inte tagit sig upp på en stund och sa ingenting till marie som skjutsade(tack marie och cecilia som kör och hämtar) till sjukhuset. Då bestämde hon att dom måste röntga lungorna eftersom det kommit fram i journalpapprena att hon har metastaserad vätska däri. Såhär mycket gravid har hon inte sett ut trots graviditet ;) Väl inne så har dom dränerat henne och då tömde dom ur ca 3-4l ifrån lungor och buk. Hon är trött, tunn, magrare än vanligt och orolig över mycket men det har lagt sig rätt mycket. Samtidigt så är hon lite segare, bestämd över att övervinna den här j**la cancern så att hon kan få leka med barnen igen. Vi har genomlidigt så mycket tillsammans att det skulle vara mer än bara orättvist om hon inte skulle överleva. Vi har flyttat ut på landet, bott i baracker, kört till sjukhus i snöstorm för födsel, vart på kanarieöarna och nästan smällt i en rondell(mitt fel :) Avverkat ett antal gamla bilar, byggt hus, byggt ut, byggt om, varit hos släkten, vart på husvagnssemester med fredrik och marie, Konstaterat att om man bråkar tillräckligt mycket med myndigheter mm så får man rätt om man har på fötterna och det är där vi är nu. Anna måste ta sig igenom det här bara för att det är så mycket kvar. Min syn på livet har varit adapt, improve, survive, men vad gör man när man inte kan anpassa? eller förbättra för överlevnad? Jag vill att hon skall kunna se effekten av för mycket socker på barnbarnen en onsdagkväll ;) samtidigt som man vill se päronens reaktion ;) (ännu roligare) Jag vill bli gammal med henne, gråhårig börjar jag redan bli. Bara hon får det här under kontroll så att man kan göra saker tillsammans. Mitt liv ändrades väldigt mycket när jag träffade Anna, vi sågs vid sankt eriksplan i stockholm och hon var så vacker..... Jag gjorde väl mitt bästa men valet av restaurang med MYCKET hög musik gjorde att vi inte hörde varandra under middagen haha, sen när jag skulle bjuda på nåt hemma så fick hon välja bland allt jag hade hemma, en varma koppen eller svartrostad macka.:) trots det så ville hon träffa mig nästa dag och resten är en lååång historia. Idag så är hon lika vacker, lite mer skinn på näsan och två barn mer. Det finns ingen som hon, och jag skulle göra allt och lite till om jag kunde göra nåt men jag kan bara vänta tills det är över så att vi kan göra saker tillsammans, tills dess så finns jag alltid till för henne. Hon är mitt allt, våra barn, släktingar och vänner är till stort stöd för mig då jag inte är så bra på att be om hjälp så jag uppskattar allt ni gör för oss. Jag skall göra allt jag kan för vår älskade Anna. Kramar Andreas

Hem ljuva hem.


Under mina veckor på kirurgen fick våra älskade busfrön bo hos min syster utanför Göteborg.
Lekplatsen blev visst välbesökt.


Fråga mig inte vad de gör, men någon slags "Följa-John"-lek är det i alla fall.
En solig, varm försommardag i mormor och morfars trädgård.


Jag känner mig väl inte direkt tillbaks på banan, men nu är jag i alla fall hemma igen. Det var med blandade känslor som jag lämnade sjukhuset i tisdags. En bra avdelning, med trevlig personal, där alla hela tiden har koll på patienterna och vill man något så är det bara att trycka på en knapp. Nackdelen med kirurgavdelningarna är ofta att det gärna blir överfullt med patienter, både planerade operationer och lite mer akuta patienter slåss om personalens gunst. I tisdags var det nio stackare som låg i korridorerna och väntade på en sängplats, så jag antar att det blev avgörande även för mitt öde. Jag känner mig fortfarande inte särskit trygg, även om de är skönt att vara hemma, men det är så mycket annat nu som river och klöser i såret efter operationen. Det fysiska såret är på god väg att läka, jag fick min långa lista med läkemedel att hämta ut på apoteket, med den värsta smärtan jag känner nu går inte att kontrollera med morfin. Det är så många nya frågor och tankar som smugit sig upp till ytan under de här veckorna. Vad hände egentligen under operationen? Varför har jag helt plötsligt ett hjärta som rusar och hjärtmedicin som ska sänka pulsen? Varför upptäckte ingen att jag hade vatten i lungorna, vilket jag är övertygad om att jag hade redan innan operationen? Pratar inte onkologerna och kirurgerna med varandra? ...och varför var det ingen som reagerade och ville titta på min hals när jag påpekade att jag själv såg en ökning i svullnad där metastaserna sitter och lurar. Magen börjar komma igång, vilket är bra, men jag är fortfarande väldigt känslig och kräks mycket. Hur länge ska det hålla på så? Jag är övertygad om att beslutet om en operation var ett riktigt beslut, särskilt med tanke på tumörens storlek, men samtidigt har min rädsla inför döden och min oro över hur min familj, mina barn skulle klara ett liv utan mig, blivit starkare och kommit skrämmande nära. Jag vill inte dö, men ibland kan man inte styra över allt, även om man skulle vilja det och den där känslan av att ha tappat ytterligare en stor bit "egenkontroll" är fruktansvärd. Just nu känner jag mig mest som en  liten ynklig figur i ett stort dataspel, där någon leker med mitt liv.




Sent om sider...

Hej alla undrande. Jag ber om ursäkt för att jag inte har hållt mer uppdatering men det har vart lite mycket, Anna (min fru, ni vet hon som har den här bloggen) blev opererad för ca en vecka sen. Dom tog bort 30cm tjocktarm, ca 10cm tunntarm och en stor fet djä**a tumör som höll ca storleken av en tennisboll!!! Under uppvaket så får hon stanna kvar lääänge och hon mår väl sådär. Operationen var en framgång och hon blir snyggt ihophäftad över magen men hon har lite problem med pulsen. Det visar sig att hennes ont i magen kanske berodde på att hon  hade typ 5 till 10 liter för mycket vätska i kroppen så lungorna vart fyllda. Tack vare det blev hela kroppen tungrodd och hennes hjärta strejkade och gav igen med en hjärtinfarkt!!!!. När jag fick höra det så hade dom redan påbörjat behandlingen för det här, min älskade anna är en sån stark och underbar människa, tur för dom som GISSADE på vatten men aldrig KOLLADE att det var så!!?!?! morons....... Nåväl efter ett tag kommer hon upp på kirurgavdelningen med bra personal men tvingas dela rum med en kvinna som har en personlighet som en motorsåg... stackars Anna, fast personalen hade det värre ;) Efter ett par dar i limbo så tyckte personalen så synd om vår Anna att hon fick byta rum. Hon är uppe och går, har ätit sporadiskt och har abstinens efter smärtstillande då dom dränerade lungorna på ca en liter vätska tillsammans(brrrrr.....) Jag som är nålrädd skulle be dom fara åt varmare ställen men Anna är ko lugn fastän hon är rädd och ledsen. Trots alla risker som finns med internet så ger jag ändå ut hennes avdelning till er. Uppsala akademiska sjukhus, Avd 70, b1. Hon får ta emot blommor och allsköns ting :)
Använd informationen rätt så blir hon jätteglad och jag kan sova lugnt nu när jag vet att hon skall bli bra.
Mvh
Andreas(som saknar sin fru och barn nåt helt hysteriskt...)




Inlagd !!!

Japp, nu är min Anna inlagd på sjukhuset. Hon har efter flera dagars ont i magen gått med på att åka till sjukhuset och då var det kört. Hon fick eget rum och träffa kirurgläkaren dagen efter så nu är det bestämt att hon blir opererad på måndag. Barnen kommer att åka ner en sväng till västkusten för att vara där med Annas sida av familjen. ALLA har gett mig och barnen så mycket stöd och jag är evigt tacksam för all hjälp, inte minst av alla som tar tjejerna tidiga mornar (skalmarks speciellt). Utan alla er så skulle jag inte kunna jobba och då skulle jag nog bara tänka för mycket. Det moraliska stödet som kommer från västkusten är ovärderligt även om det är långt bort. Tjejerna ser fram emot en göteborgsvistelse och då vet jag att dom har det bra. Anna hälsar att hon återkommer så fort hon kan blogga. Tack för alla goda ord.

Mvh
Andreas och barnen
På våran tid (eller innan)

Påskafton

Barnen och min man är fulla med påskgodis och sitter just nu och smälter allt framför en film på TV. Det har verkligen känts som sommar idag, runt 20 grader varmt och strålande sol. Agnes har ägnat en stor del av dagen åt att springa fram och tillbaka på verandan, gungat, cyklat och njutit av det fina vädret. Den där känslan av att kunna röra sig friare, inte behöva ta på sig så mycket kläder utan bara gå ut och in lite som man vill, är väl något som vi alla uppskattar enormt efter en lång, kall och blöt vinter. Filmen var visst sövande, för nu sover Agnes tungt, snarkandes, med munnen vidöppen och mina ben som huvudkudde. Vi har haft Andreas föräldrar, syster och systerdotter på besök idag. Barnen har lekt och så har det blivit lite traditionell påskmat med ägg, sill, lax, köttbullar och sådant där som hör påskbordet till. Jag har fortfarande svårt med matlusten, är taskig i magen, mår illa, kräks och får sitta och pilla i mig så mycket det går. Fy, vad det är trist! Jag som i vanliga fall älskar mat och dessutom kan äta nästan hur mycket som helst. Nu rasar kilona istället och jag kan bara hoppas att allt blir bättre snart. Jag älskar lax i alla former, men fick bara i mig en ynka liten skiva kallrökt och något ägg vågade jag inte prova alls.


Elin och Agnes, med sin kusin i mitten, sitter och mumsar godis
i solen på verandan.


I torsdags fick jag äntligen göra en magnetröntgen igen och förutom att det tog en halvtimme innan de hittade ett blodkärl som fungerade, gick det bra. Nu ser jag åter igen ut som världens knarkare med blåmärken och märken efter nålstick lite överallt på underarmarna. Samma eftermiddag fick jag ett brev med posten från sjukhuset med en kallelse till kirurgavdelningen. På tisdag ska jag först träffa en av mina läkare på onkologen för röntgensvar och samtal och sedan direkt bege mig till kirurgen och träffa en av läkarna där. Jag är både lite rädd och spänd inför tisdagens sjukhusbesök, men samtidigt lite lättad över att det blir av, för jag vill verkligen bli av med den där tumören i magen nu och slippa dessa magsmärtor, aptitlöshet och illamående. Efter vad jag kan känna är tumören i dagsläget ca 2,5 x 2 cm och det är inte så lite med tanke på att den sitter i vägen i tarmen. Jag oroar mig jättemycket över hur Andreas ska orka ta hand om jobb, barn och hem, om jag blir opererad. Han gör så mycket redan nu, för att jag inte orkar. Vi måste försöka ordna hjälp på något sätt då. Framförallt behöver jag hjälp när jag kommer hem och inte får bära och lyfta. Det ordnar sig säkert på något sätt, men många tankar far genom huvudet.


På bättringsvägen!

Jag har inte mått så bra på ett tag nu, men äntligen känns det som om allt börjar vända. Vi fick snällt ta en tur till sjukhuset i fredags igen eftersom jag vid det laget hade fått mer ont i magen och feber. Min man körde mig och eftersom det var sent och barnen satt och sov i baksätet, väntade de i bilen under tiden. Som tur är behövde jag inte bli inlagd den här gången, utan fick utskrivet antibiotika. Förmodligen gör tumören att det är lite trångt och att tarmarna inte orkar arbeta som de ska och då bildas det lätt bakterier och inflammation. Försöker undvika de äckligaste detaljerna här och bara hoppas på att antibiotikan gör sitt jobb. På torsdag har jag fått tid för magnetröntgen och efter påskhelgen blir det läkarbesök. Då får vi se vad läkarna har för förslag på fortsatt behandling. Jag passade på att ställa lite frågor när min forskningssköterska ringde tidigare idag, så nu känner jag mig lite lugnare också. Bestämmer vi oss för en operation så behöver det i alla fall inte ta mer än en månad innan man kan komma igång med cytostatikabehandling.


Mina tjejer var så fina i morse och hjälpte till när vi skulle göra oss i ordning. "Hynda, hynda!" skriker Agnes och springer mot hallen för att ta på sig sina ytterkläder. Hon ska alltid borsta sina tänder själv lite och sedan ska mamma sjunga "tandsången" när vi borstar tillsammans. Elin ska helst göra ALLT själv och påpekar inte allt för sällan att hon är "en stor tjej nu" och ibland är hon en stor diplomat och försöker förhandla sig fram i livet. "Pappa, vad sägs om att vi skulle göra en kompromiss..." eller "eftersom jag åt så bra till maten så går det väl bra om jag tar en trollemimix nu (Trollerimix är en glass som hon fortfarande uttalar lite tokigt). Det är just de där små sakerna som gör mig både stolt och alldeles varm inombords. Min familj är min största drivkraft. Jag älskar mina tjejer och Andreas så oerhört mycket och kan inte tänka mig att lämna dem i förtid. För deras skull, men naturligtvis också för min skull, ska jag bli helt frisk en dag.


Försöker man stoppa in yogurt i näsan med sked blir det lätt lite kladdigt!
Ja, inte för att med eller utan sked skulle ha gjort någon större skillnad förstås.


Jag körde barnen till dagis idag för att få vila i lugn och ro en stund. När jag inte är i toppform så vet jag ju också att de har det bättre och roligare bland barn och vuxna som orkar. Förhoppningsvis är jag sedan en roligare och trevligare mamma när mina älsklingar kommer hem i eftermiddag. De skulle påskpyssla på dagis idag och så är de nog ute en del i det fina vårvädret, hoppas jag. Solen skiner och nästan all snö har smält bort även från de mest skuggiga partierna av trädgården. Man andas verkligen vår ute nu och det är så fantastiskt skönt. Till helgen är det påsk och Andreas är ledig i fem hela dagar. Jag ser så fram emot att få vara med familjen ett par dagar och förhoppningsvis får Andreas och jag lite tid tillsammans också. Jag har ju inte mått så bra och han dövar sin oro genom att koncentrera sig på jobbet. Han har dessutom fått ta över nästan ALLT här hemma under den senaste veckan, både när jag låg på sjukhuset och när jag kom hem, så han behöver verkligen lite ledigt han också.



Ett första vackert vårtecken i trädgården.
 

RSS 2.0