Jag är inte överviktig, jag har aldrig rökt en enda cigarett i hela mitt liv, jag dricker helst alkoholfritt bortsett från ett och annat glas vin vid festliga tillfällen så några större förändringar eller löften om bot och bättring blir det inte idag. Min man är en av ett fåtal människor som verkligen inte tål alkohol. Han kan bli berusad på ett par centiliter mellanöl och sedan somnar han. Jag blev riktigt arg på honom en gång i början på vår bekantskap. Det var fredagskväll och han hade druckit en halv burk mellanöl till maten. Efter en stund började han bete sig som om han var riktigt, riktigt full och jag trodde att han skämtade med mig, ända tills han somnade raklång tvärs över sängen.

En helt vanlig, normal dag i våran familj är till ända och nu sitter jag och min man i var sin soffa, med var sin dator och tar det lugnt en stund. Jag bloggar och han surfar runt och tittar efter braskaminer. Ja, vi behöver ju bara en förstås och vi vet ungefär vad vi vill ha också. Allt är i ordning och förberett för en kamin, med skyddsplåt på golvet och speciellt brandsäkert gips i väggen bakom. Det är bara kaminen som saknas. Barnen sover som små änglar i våran säng. Som vanligt är det svårt att säga nej. De hamnar oftast hos oss tillslut ändå och även om det börjar bli lite trångt så är det faktiskt rätt mysigt. Vi har haft kallt här i Stockholmtrakten ett tag nu och även om det är väldigt vackert med ett gnistrande frosttäcke över vidderna och en stjärnklar himmel, så längtar jag efter sol och värme. Delvis beror det på att jag går runt och fryser nästan hela tiden och fingrarna värker och huden spricker av kylan. Det har varit värre än vanligt de senaste dagarna och det känns fånigt att inte ens kunna öppna ett mjölkpaket utan att antingen be om hjälp eller stå ut med att det gör ont.

Hade väldigt svårt för att somna igår kväll och låg vaken i flera timmar, för trött för att kliva upp ur sängen och för pigg i huvudet för att somna. Jag har aldrig haft några problem med sömnen förut, så jag gissar att jag kan skylla även det på cytostatikan. Jag hoppas att det går lättare att somna ikväll, men för säkerhets skull sitter jag uppe en extra stund och skriver lite tills jag känner mig ordentligt mosig i huvudet. I morgon är det dags för ett läkarbesök på onkologen igen. Min man ska jobba några timmar under förmiddagen, så barnen får vara på dagis under tiden. Väl hemma igen blir det till att packa väskorna och sedan bär det av söderut mot Västkusten och Göteborg.

Nu åker vi snart. Det ska bli så skönt att komma iväg ett par dagar och bara ha tid för varandra ...hela familjen. Det här året har varit tufft, inte bara för mig, utan även mina närmaste, så det blir skönt för oss allihop. Vi slipper tänka på julmaten, disk, städning, tvätt och alla "måsten". Min man har jobbat så otroligt mycket det här året och dessutom hjälpt mig när jag varit för trött för att orka. Nu ska vi bara ta hand om varandra och umgås med våra barn. Sedan är det ju alltid mycket roligare att hjälpa till med matlagning och disk när man inte är hemma. Mina föräldrar flyttar till sommaren, så det blir sista julen i mitt barndomshem. Mina tre systrar med respektive och barn kommer alla att vara med på julafton och för oss var det ett par år sedan vi åkte ner till jul, så det ska bli väldigt trevligt. I dag ska vi åka hem till min mans föräldrar och fira lite "lill-jul" med dem, äta gott och byta lite julklappar. Min äldsta dotter och jag har jobbat i flera dagar på en överraskning till både hennes farmor, farfar, mormor och morfar och vi har haft så otroligt roligt. Det ska bli väldigt spännande att se deras reaktioner. Jag kan inte säga så mycket mer nu eftersom jag vet att åtminstone mina föräldrar läser detta, men efter julafton kommer det kanske ett litet smakprov här.

En del tror kanske att man förändras och ändrar på mycket i ens liv när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Det kanske är så för en del också, vad vet jag, men för mig är det inte så. Jag har samma mål och drömmar nu som innan jag visste att jag var sjuk. Varför skulle jag ändra mig eller ge upp vissa saker? Den enda skillnaden är nog den att jag har börjat försöka jobba för en del mål nu och uppfylla en del drömmar nu och inte vänta. Många gånger under mitt liv har jag hört människor prata om vad de ska göra när de pluggat färdigt, vad de ska ägna sig åt när de blir pensionärer och vad de vill göra med sina liv. Många försöker också planera saker och ting i en viss ordning. "Först ska jag studera ett par år, sedan vill jag resa, göra karriär, gifta mig och så småningom bilda familj och köpa det där drömhuset någonstans." Jag måste ju tro att jag en dag kommer att bli friskförklarad och sedan leva tills jag blir en gammal tandlös, rynkig dam på 85-90 år, men risken finns ju att jag inte överlever. Jag kan därför inte bara stanna upp och skjuta saker på framtiden på samma sätt som tidigare. Jag kanske inte lever när det är dags för pensionen. Just nu mår jag bra och cellgifterna hjälper, men vad som händer och ett par år vet ingen. Egentligen är det ju så för alla människor. Framtiden är inte skriven än och ingen av oss vet vad som väntar runt hörnet. Tankar kring framtiden och döden kommer nog bara lite närmre när man plötsligt drabbas av en dödlig sjukdom och det blir mer påtagligt att livet faktiskt har ett slut någon gång.

Det är verkligen hopplöst så här års med alla förkylningar. Jag kände mig bra i ett par dagar, men så började lilltjejen hosta igen på nätterna och båda barnen blev snoriga och då var det kört även för mig. I morse vaknade jag med värk i både huvudet och bihålorna. Det blev till att börja dagen med rinexine och alvedon, en stor, varm kopp té och en hög med snorpapper. Typiskt att man ska bli förkyld när man precis börjat må bättre och återhämta sig från senaste cellgiftsbehandlingen. Jag har tid hos läkare på onkologen på måndag, så har förkylningen inte lugnat ner sig då får jag väl be snällt om lite penicillin. Det känns verkligen som att man har ett helt litet eget apotek hemma nu, med tabletter mot illamående, mot magproblem av olika slag, cortison, hostmedicin och lite annat smått och gott. Tog en till spruta i magen igår igen också.

Det händer inte ofta nu för tiden, men när lugnet råder och alla sover gott i sina sängar, så är det otroligt skönt att själv sitta vaken och fundera en stund. Minstingen somnade först i kväll, så henne bar jag in till sängen i det skick hon var och stoppade om den lilla varma, rosaklädda kroppen bland gosedjur och Nalle Puh-lakan. Min stora tjej avslutade sitt dataspel vid halv nio-tiden, bytte om och fick hjälp med tandborstningen och kröp sedan utan protester ner i sin egen säng. Hon brukar för det mesta inte vilja sova själv utan vill ligga inne hos oss, men idag gick det bra. Under den här korta stunden somnade även min man, vilket i och för sig inte är så ovanligt i sig. Han har alltid kunnat somna var som helst, när som helst och hur snabbt som helst, bara han är tillräckligt trött. Barnens farfar berättar mer än gärna om den gången de hittade honom (min man som liten pojke alltså) sovandes med huvudet djupt nere i en legolåda. Min lilla tjej brukar somna vid matbordet ibland och då får man vara snabb att fånga upp hennes huvud så att det inte hamnar i maten. Alla har vi våra egenheter...

Nu börjar allt äntligen vända igen och det känns så otroligt skönt. Tröttheten är inte lika påträngande och matlusten är ok. Jag har varit jättetrött ett par dagar, precis som alltid efter en behandling, men nu börjar kroppen återhämta sig. Den där tröttheten är så konstig, för det hjälper inte att sitta eller halvligga i soffan framför TV´n, utan man måste bara lägga sig ner och sova. I fredags blev jag äntligen av med cellgiftspumpen. De där två dygnen känns som en evighet och det är lika skönt och befriande varje gång, då jag äntligen får åka till vårdcentralen och koppla bort den. På eftermiddagen hade barnen Luciatåg på dagis och som vanligt blir man så stolt att man nästan spricker. Den lilla vågade inte vara med i tåget, utan satt i mitt knä på golvet och tittade på med stora ögon. Min stora tjej var naturligtvis utklädd till Lucia, tillsammans med ett par andra flickor. Lamporna släcktes, man hörde barnröster börja sjunga och så kom de intågandes i en lite förvirrad, rörig blandning av Lucior, pepparkaksgubbar och tomtenissar. Jag njöt i fulla drag och insåg att alla år med proffsiga arrangemang, julkonserter och fyrstämmig körsång på högskolenivå, aldrig kan mäta sig med känslan av att se och höra sina egna barn framträda.

Nu är man tillbaka igen i den där svackan igen fylld av illamående, trötthet, svettningar, metallsmak i munnen och en massa känslor som bubblar över. Jag satt mina fyra timmar på sjukhuset igår igen för behandling med cytostatika. All personal är mycket trevliga och man känner sig alltid väl omhändertagen, men sjukhuskänslan finns ju där ändå. Jag brukar köpa en tidning och bläddra i första timmen, sedan äter jag min medhavda matsäck bestående av något så spännande som smörgåsar och en frukt och ofta blir det en film på min Ipod för att slå död på tiden. På vägen hem hämtade jag barnen på dagis och lite senare hjälpte min stora tjej till att göra pannkakor. Hon har verkligen kommit in i en sådan där period nu när hon vill vara med, hjälpa till och känna sig sådär stor och duktig. Själv var jag så fruktansvärt trött och somnade redan vid åttatiden. Som tur är så vet jag ju att detta obeskrivligt sömniga och obehagliga tillstånd är övergående. Om ett par dagar vänder det igen. Konstigt hur dessa cellgifter påverkar kroppen och håller cancern i schack, samtidigt som man mår så dåligt för övrigt. Jag vet ju att cellgifterna är starka och kan inte låta bli att fundera över hur de då mår som verkligen inte klarar behandlingarna så bra som jag gör. Igår planerade jag, tillsammans med personalen hur vi ska lägga upp planen för kommande behandlingar och jag blev så glad när de föreslog att vi gör ett lite längre uppehåll över jul och nyår. Min nästa behandling blir inte förrän om en månad, den 7:e januari. Jag fällde en tår i bilen på vägen hem ...mest av glädje och känslan av att nu vara fri från sjukhuset och få känna mig bra ett par veckor längre än vanligt. Jag började ju med mina behandlingar i April i år, så det är ett tag nu som jag har gått på undersökningar och fått behandling varannan vecka. Helt fri blir jag i och för sig inte riktigt än, för i nästa vecka är det dags för röntgen igen och måndagen den 22:e ska jag träffa läkaren. Skönt att få det avklarat före jul ändå.

För första gången på länge är jag ensam hemma idag. Barnen är på dagis och min man jobbar som vanligt. Hela förra veckan var jag och tjejerna hemma. Vi hade väl inget val egentligen eftersom min bil var trasig och här ute på landet där vi bor är det sex kilometer till närmaste busshållplats. Nu är bilen lagad och jag kan göra vad jag vill ett par timmar tills det är dags att hämta på dagis igen. Plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska börja med. Vila, sätta igång en maskin tvätt, spela lite piano, baka något, dammsuga... Det känns alltid lite tyst och tomt i huset när inte barnen är här och förgyller tillvaron med prat, skratt, spring och lek. Konstigt egentligen hur man automatiskt förändras och anpassar sig efter de händelser och skeenden i livet man möts utav. Innan vi fick barn så hade man ju egentligen hur mycket tid som helst till sitt och sig själv, vilket man varken utnyttjade eller ens var medveten om. Idag är jag mycket bättre på att prioritera, helt enkelt för att jag måste och jag är mycket mer effektiv både hemma och på jobbet. Jag vill kunna vara med min familj så mycket som möjligt och då måste allt annat gå snabbt och smidigt.

Ibland är det ett ben över ryggen, eller en liten fot i huvudet, eller en kissig blöjrumpa en centimeter från näsan. Idag vaknade jag av att den lilla först klättrade ur våran säng, viskade hejdå ett par gånger för att sedan smyga ut ur rummet. Det dröjde inte många sekunder förrän hon var tillbaka igen, klappade mig lite oförsiktigt på axeln och upprepade orden "mamma" och "lelle" (välling) tills jag slog upp ögonen och svarade henne. Idag är det söndag, så jag kunde lyxa mig med att ligga kvar i sängen ett par minuter till medan min man gick upp, gjorde välling och satte på kaffet. På helgerna sover nästan alltid barnen inne hos oss i våran säng och vissa kvällar när den lilla krånglar, hoppar i sin säng och vägrar sova där, har jag svårt för att neka henne platsen bredvid mig. De är bara små en gång och tiden går ju så fruktansvärt fort ibland, så snart är de väl tonåringar som mina två systerdöttrar. Jag gick på gymnasiet när jag blev moster första gången och det känns fortfarande som om det var igår jag lekte med den där lilla nya människan. Nu är hon sjutton år och går själv på gymnasiet. Jag vet ju dessutom inte hur länge jag får vara kvar hos mina små. Jag är inte rädd för att dö och jag oroar mig inte särskilt ofta för att jag ska göra det heller, men med en dödlig sjukdom kommer naturligtvis sådana tankar närmare på något vis. Jag vill försöka njuta av det jag har med mina barn nu och det är nog därför jag får så ont i hjärtat när jag blir arg på dem. För bara ett år sedan hade jag inte en tanke på att mitt liv skulle kunna ta en sådan här vändning. Cancer var något som drabbar äldre och andra människor, inte mig. Förmodligen är det kroppens eget sätt att skydda sig på något vis, annars skulle ju alla gå runt och känna efter och vara rädda hela tiden. Hur som helst så är det väldigt mysigt trots allt att se de små somna tätt intill, lugna och trygga i mammas och pappas stora säng.

Nu har jag gått runt och varit förkyld i tre veckor med hosta och snuva som sällskap. Hostan har dessutom gjort att jag fått ont i korsryggen. Hoppas verkligen att jag blir bättre snart. Snön som täckte landskapet för ett par dagar sedan är som bortblåst nu (det har ju visserligen också blåst en del) och istället ersatts av enorma mängder vatten. Åkrarna är översvämmade och ån som slingrar sig genom landskapet och längs våran tomtgräns är fylld till bredden. Jag och tjejerna har varit hemma hela veckan och först idag gick vi ut en sväng. Jag har inte haft någon som helst lust eller ork att gå utanför dörren till det där blöta, råa, kalla... Vi kom i alla fall så långt som till soptunnan och brevlådan. För er som inte vet rörde det sig om en promenad på ett par hundra meter och tog som vanligt en halvtimme ungefär. Inte för att jag är så långsam utan för att mina två små kumpaner måste hoppa i varenda vattenpöl på vägen. Min stora tjej påpekade flera gånger, väldigt nöjd över att ha kommit på det själv, att hennes vinterstövlar är vattentäta. När vi kom in igen var jag stelfrusen. Jag har visserligen alltid varit frusen av mig, men nu har jag blivit extra köldkänslig p.g.a. cytostatikan. Det är tydligen en vanlig biverkning och gör att man t.ex. kan få riktigt ont i händerna om man tar i något kallt. Mina fingrar är värst och jag kämpar med salvor och plåster för att få bukt med sprickor och små sår som dyker upp där huden lossnar. Usch, det låter äckligare än vad det är, ont gör det, men jag är samtidigt tacksam över hur lite biverkningar jag har. Jag brukade ofta få sprickor på fingrarna tidigare också, framför allt på vintrarna och jag minns hur jag ibland bokstavligt talat spelade piano så att fingrarna blödde. Det var under de där studieåren då man hade all tid värden (inte för att man förstod det då) och kunde sitta och spela i flera timmar varje dag. Mozart, Chopin, Beethoven, Rachmaninoff.... inte kunde ett litet futtigt sår hindra mig ifrån det.

Det blev som sagt aldrig någon resa till USA i våras och inte något bröllop då heller. Tanken var från början att vi skulle smita iväg och vigas på någon härlig strand någonstans i all enkelhet. Nu blev det inte så och just då hade ingen av oss någon lust att planera för något alls, så allt blev skjutet på framtiden. En par månader senare, när jag körde mina flickor till dagis, satt min äldsta dotter och funderade. Man ser på hennes uttryck, när hon funderar på något speciellt och efter en stund sa hon: "Mamma. Kan vi inte gifta oss i min kylka. Den är så vacker."