Hem ljuva hem.

Under mina veckor på kirurgen fick våra älskade busfrön bo hos min syster utanför Göteborg.

Lekplatsen blev visst välbesökt.

Fråga mig inte vad de gör, men någon slags "Följa-John"-lek är det i alla fall.

En solig, varm försommardag i mormor och morfars trädgård.

Jag känner mig väl inte direkt tillbaks på banan, men nu är jag i alla fall hemma igen. Det var med blandade känslor som jag lämnade sjukhuset i tisdags. En bra avdelning, med trevlig personal, där alla hela tiden har koll på patienterna och vill man något så är det bara att trycka på en knapp. Nackdelen med kirurgavdelningarna är ofta att det gärna blir överfullt med patienter, både planerade operationer och lite mer akuta patienter slåss om personalens gunst. I tisdags var det nio stackare som låg i korridorerna och väntade på en sängplats, så jag antar att det blev avgörande även för mitt öde. Jag känner mig fortfarande inte särskit trygg, även om de är skönt att vara hemma, men det är så mycket annat nu som river och klöser i såret efter operationen. Det fysiska såret är på god väg att läka, jag fick min långa lista med läkemedel att hämta ut på apoteket, med den värsta smärtan jag känner nu går inte att kontrollera med morfin. Det är så många nya frågor och tankar som smugit sig upp till ytan under de här veckorna. Vad hände egentligen under operationen? Varför har jag helt plötsligt ett hjärta som rusar och hjärtmedicin som ska sänka pulsen? Varför upptäckte ingen att jag hade vatten i lungorna, vilket jag är övertygad om att jag hade redan innan operationen? Pratar inte onkologerna och kirurgerna med varandra? ...och varför var det ingen som reagerade och ville titta på min hals när jag påpekade att jag själv såg en ökning i svullnad där metastaserna sitter och lurar. Magen börjar komma igång, vilket är bra, men jag är fortfarande väldigt känslig och kräks mycket. Hur länge ska det hålla på så? Jag är övertygad om att beslutet om en operation var ett riktigt beslut, särskilt med tanke på tumörens storlek, men samtidigt har min rädsla inför döden och min oro över hur min familj, mina barn skulle klara ett liv utan mig, blivit starkare och kommit skrämmande nära. Jag vill inte dö, men ibland kan man inte styra över allt, även om man skulle vilja det och den där känslan av att ha tappat ytterligare en stor bit "egenkontroll" är fruktansvärd. Just nu känner jag mig mest som en  liten ynklig figur i ett stort dataspel, där någon leker med mitt liv.

Hej Anna

Välkommen hem. Jag vet ju precis vad du går igenom nu. Samma efter min op av tjocktarmen i maj förra året. Kom hem, kräktes, grät, ångest. Tänker på dig.

Kram Lotta/vimmelmamman

Hej Anna.

Skönt att du har kommit hem.Varma tankar från mig till dig.Önskar så att du skulle få slippa denna ångest och oro.

Kram från en medmänniska.

kära Anna - tänker mycket på Dig.<3



Jag har goda erfarenheter av "min" kirurg. Han = duktig och empatisk. Inte träffat nu sen i höstas – som ”tur är” – men det beror på att jag inte opererats sen juli 2008.

Nu är det onkologbesök och då är jag nervös flera veckor före, under besöket och efter.....



Framförallt är det viktigt att vi som patienter får veta vad som hänt och händer och vad vi kan förvänta i olika saker.



Att enl Sjukvårds-Hälsolagen få vara del i behandlingen och få del av forskningar...... men men - det sker nog inte irl.

....

När det gäller att du plötsligt fått hjärtmedicin, det måste du ju få svar på. Viktigt för dig.



Jag känner när det gäller samtal med onkolog att det är jobbigt - för OM man är för påläst så verkar det inte som de gillar detta. Säger att man inte ska titta på "biverkningar" (sagts till mig) etc.



MEN man måste ju vara vaksam över symptom (de är ju inte att kalla biverkning, så förstår mig inte på onkologen) i tidigt skede och då gäller det att sk veta och ha kunskaper.

Och om det jag misstänker = fel så blir jag ju jätteglad - MEN behöver få bolla min oro/symptom med onkologen!



Onkologen säger endast att det är en lömsk och allvarlig sjukdom, som det inte finns någon mall till och Onkdr kan inget veta om vad som kan ske……???!!!

MEN det gäller min situation - i ditt fall Anna kan det ju vara annorlunda. Det går ju inte att jämföra. Alla individer är olika.

Men - vi kan vara stöd för varann och ge varann råd o tips.



Om min erfarenhet är att den kunskap jag sk har - har jag fått via bloggar och internet.



Sen = viktigt att tro det bästa och tänka att vi klarar detta bra - men under tiden att vi vet vad som sker i kroppen och införskaffar kunskaper för att i tid stoppa ev saker. OCH få absolut bästa vården!!



Kram kram till Dig Anna o din fina familj...

<3 Ylva



PS jag hade vatten i kroppen sommar 2008 - 7 lit togs vid operation och 11 lit ca 1 mån senare.

Och vid operationen hade jag även vatten i lungsäck - men den togs inte bort. Så jag fick "syrmaskhjälp" - men efter ett tag fick jag åka hem utan syrhjälp.

Ds Ylva

Tänker mkt på dig...........kära syster

Kram på dig, hoppas verkligen att du får svar på dina frågor och att de kan få bukt även med dina metastaser.

Hälsningar från en som trillade in på din fina blogg och fastnade här....

Mimmi

Hej tuffingen

Jag sitter ofta och läser din blogg, jag pratar ofta med grupper om hur olika personer reagerar och det är med stor sannolikhet jag nämner dig.

Du är ett fantastiskt exempel på hur bra och korrekt en stark person beter sig.

Du är en inspiration för många och du föregår med det bästa exemplet.

Så även om det känns tungt och jobbigt, även om smärtorna river i din kropp så är du fantastisk.

Det som är mitt största problem, det var även Helenas största problem är att jag inte räcker till för min älskade Sara, hon får dra ett så stort lass vad det gäller hushåll samt att ibland hjälpa mig hålla mig på ett gott humör!

När jag pratade med Helena om detta så fick både jag och Helena svar från våra respektive, Sara och Henrik att vi gjorde så mycket ändå, men vi gjorde andra saker, vi gjorde vår beskärda del, trots att vi inte "klippte gräsmattan".



Du är fantastisk och din man och du, ni förtjänar varandra! Ni är båda fantastiska!



George (du vet vem) stor, fet och skäggig!

Ville bara säga att du finns i mina tankar Anna och jag ser fram emot att ses i juli..

Många kramisar

Hej söta musikfröken.

Hoppas att du har fått en chans att återhämta dig och att inte bristen på uppdateringar beror på att du mår dåligt, sänder en tanke och hopp om bättring.

Mimmi

Hej kära du.

Har följt din blogg länge o ville bara önska dig lycka och att du blir frisk. Du har så mycket tid kvar att tillbringa med dina kära barn och man. Alla i din närhet o vi bloggläsare på ett sätt också. Självklart ska du vinna över sjukdomen och få se dina barn växa upp!!! Jag håller tummar o tår för Er. Kram från mamma till 2 årig flicka