Jag hade bestämt mig för att det skulle bakas bullar idag, så efter att ha lämnat av barnen på dagis satte jag igång. Jag tycker ju om att pyssla i köket och på något sätt så är det också avslappnande. Jag vill så gärna att allt ska bli perfekt, så jag var väl inte helt nöjd med resultatet. Jag hade velat att bullarna skulle jäsa upp lite mer, men ibland är det svårt att få till det där riktigt luftiga, porösa med glutenfritt mjöl. Det går ju inte heller att knåda som vetedeg utan är lite mera kladdigt och så blir både bröd och bullar lite mer kompakt ibland. Hur som helst så blev de i alla fall goda och barnen mumsade glatt i sig var sin semla, så med hänsyn till att jag varken är konditor eller bagare blev slutprodukten mycket väl godkänd.

"Mmm... nam..." sa Agnes mellan tuggorna och log med grädde runt hela munnen. 

Inte så särskilt estetiskt perfekta kanske, men goda var de ....och glutenfria!

Det har töat hela dagen i dag och all snö vi fick förra helgen börjar sakta men säkert försvinna. Skönt, tycker jag som vill att det ska bli vår och varmare, men fy vad blött och slaskigt det blir. Jag har alltid varit frusen av mig, men med cellgifter i kroppen har den här vintern varit värre än vanligt. Jag fryser hela tiden och när jag är utomhus tappar jag snabbt känseln i både fingrar och tår. Vägen är värre än någonsin nu och jag är så glad över min lilla snälla jeep som med fyrhjulsdriften tar sig fram nästan var som helst. Barnen älskar förstås att leka i snön, så för deras skull hade den kunnat få vara kvar ett tag till, men vädret kan vi ju inte påverka alls tyvärr.

För min del var det så äntligen dags att göra ett besök på Akademiska sjukhuset igen idag. Jag åkte hemifrån i god tid, men hade trots det svårt att få någon parkeringsplats. Eftersom de håller på att bygga en ny sjukhusdel är det lite extra stökigt och rörigt på området och vissa tider är det näst intill hopplöst att hitta en parkeringsplats. Många är dessutom så egoistiska och fräcka att de utan att tveka kör om andra bilar, som också står och väntar på att en plats ska bli ledig och försöker "smita före". Jag blev så irriterad på detta primitiva beteende, så efter en halvtimme körde jag ut från sjukhusområdet och parkerade bredvid idrottsplatsen en bit bort istället. Som tur är så har jag ju två friska ben att gå med.

Väl inne på onkologen fick jag träffa en av forskningssköterskorna för en massa provtagningar inför studien. Hon skulle ta EKG på mig, mäta blodtryck och puls och ett tiotal rör skulle fyllas med blod. Sist men inte minst så fick jag lämna ett urinprov också. Efter det var det dags för mig att gå en trappa ner till Nukleärmedicinavdelningen för en undersökning med deras gammakamera då man kontrollerar hjärtats pumpfunktion. Jag har som tur är inget problem med hjärtat, utan undersökningen är bara en del i studien och ska göras. Jag är inte rädd för sprutor och nålar och för det mesta brukar det fungera bra, men idag var det inte trevligt. I den här typen av undersökning används en radioaktiv substans som sprutas in i blodet, så därför måste sköterskan börja med att sätta en nål i patientens arm. Jag har tydligen rätt små och "fina" blodkärl, vilket gör att det brukar vara lite svårt att hitta rätt ibland med nålen. Idag blev jag stucken på tre ställen innan det blev rätt och fungerade, så jag hade lite ont när jag gick därifrån två timmar senare.

När jag äntligen var hemma igen sprakade elden i braskaminen, min man mötte mig i dörren och barnen låg skrattande och plaskade som två glada laxar i badkaret. Det kändes väldigt hemtrevligt och mysigt och för ett ögonblick glömde jag bort hur arg jag hade blivit en stund tidigare då en idiot till medtrafikant gjorde en alldeles för snäv omkörning på motorvägen och belönade mig med ett ordentligt stenskott mitt i synfältet på vindrutan. Varför är många så tanklösa och oförsiktiga? Barnen önskade sig pannkaka till middag och så fick det bli. Sedan satt vi och myste vid brasan framför tv:n en stund innan läggdags. I morgon är det dags för magnetröntgen igen och ett nytt besök till Uppsala och sjukhuset.

Kände en liten knöl på halsen idag. Jag vet ju att jag har metastaser där, men jag har inte känt något förut. Genast börjar det snurra runt i huvudet på mig. Hur snabbt kan de där små elakingarna växa egentligen? Hur snabbt kan cancern sprida sig? Tänk om det börjar sprida sig till andra organ i kroppen. Lymfkärl finns ju över allt och eftersom spridningen finns där så kan ju lymfsystemet i princip föra med sig cancerceller vart som helst i hela kroppen. Jag funderar samtidigt över om det är så här mitt liv kommer att se ut framöver. En ständig hypokondrisk oro över hur det står till med min cancersjukdom. Jag har ju aldrig mått dåligt eller känt av sjukdomen egentligen och det gör ju att man inte heller har någon kontroll över hur läget är och hur jag egentligen mår. Som tur är så kommer jag ju även fortsättningsvis röntgas var sjätte vecka, men oron och tankarna finns i bakhuvudet hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag försöker att som vanligt tränga undan oron och negativa tankar genom att tänka på något annat en stund. Vad sägs om "Djursjukhuset" på svt24 eller "När lammen tystnar" på tv3... 

På måndag måste jag vara på benen igen, för då sätter allt igång igen. Först ska jag träffa min nya studiesjuksköterska för lite provtagning och samtal, sedan ska jag genomgå en slags hjärtröntgen. Det ingår i den nya studien och är väl inte så spännande egentligen. På tisdag har jag fått tid för magnetröntgen igen, eftersom läkaren vill ha en "färsk" bild innan den nya behandlingen inleds.

Farmor och farfar minns jag inte lika mycket av, men vi träffades inte heller lika ofta. Min farfar dog i lungcancer när jag var nio år ungefär och farmor var sjuk under så många år att jag knappt minns henne som frisk.

Andreas brukar försöka ta ner mig på jorden och säga åt mig att välja en sak att göra i taget och att där emellan ta det lite lugnt, men jag är hopplöst dålig på det ibland.

Själv hade jag sovit dåligt av någon anledning och kände mig lika trött när jag vaknade som när jag gick och la mig. Till stor del är det järntabletterna som spökar och ställer till det i magen för mig. Några andra mediciner tar jag ju inte nu, men jag är nog också, om än undermedvetet, hela tiden lite orolig för hur den nya behandlingen kommer att fungera. Jag vet att man inte ska oroa sig så mycket i förväg för vad som kommer att hända, men jag har drömt mardrömmar om hur tumören i magen börjar växa okontrollerat och att det dyker upp fler och fler metastaser överallt. I drömmen är det inte frågan om några sex millimeter utan mer som tennisbollar.

Hur som helst så hade jag och tjejerna en skön frukoststund i lugn och ro. De framför tv:n och "Playhouse Disney" och jag framför datorn. Jag brukar leta mig fram bland bloggar av olika slag, facebook, aftonbladet och läsa en stund med tekoppen i handen. Så fort vi var klara med frukost, tandborstning, tröjor, byxor, mössor, overaller och irriterande krångliga vantar, gick vi ut. Det var bara någon enda minusgrad och riktigt skönt ute idag. Jag njöt av den friska luften och av att se hur roligt mina tjejer hade i snön. Jag hade förresten rätt roligt i snön jag med.

Efter vissa meningsskiljaktigheter angående tandborstning och tv-tittande hoppade Elin tillslut, fullt påklädd, in i bilen. Agnes hade andra planer och satte igång med snöskottning på verandan och med snöskyffeln i högsta hugg försvann hon snabbt iväg runt hörnet till baksidan av huset. Jag fick efter en stund bära henne till bilen och försiktigt lyfta in henne på plats. Agnes själv låtsades sova. Jag drog ut kabeln till kupévärmaren, som min man så omsorgsfullt kommer ihåg att sätta igång varje morgon innan han åker till jobbet, satte mig själv på förarplatsen och vred om nyckeln. Bilen startade snällt idag till skillnad från igår då temperaturen var betydligt lägre. Vi har haft riktigt kallt några dagar nu, med ner emot 15 minusgrader, klarblå himmel och strålande sol. Idag är det dock mulet och inte riktigt så kallt, men allt är bättre i jämförelse med det där blöta, leriga och gråtrista vädret vi hade för ett tag sedan. Tjejerna satt och småpratade där bak i bilen samtidigt som jag själv koncentrerade mig till 110% på vägen. Våran vackra, vintriga, men ack så isiga vinterväg är riktigt hal ibland och nu är den nog som värst. Jag är inte rädd, men varje år när den där halkan dyker upp drar mina tankar iväg och påminner mig om hur det kändes när jag välte med bilen för några år sedan. Hur som helst skötte sig jeepen exemplariskt idag med och med fyrhjulsdriften ikopplad känner man inte av isen särskilt mycket. Barnen kom fram lagom till morgonsamlingen vid halv tio, vi pussades och kramades och sedan kunde jag i lugn och ro återvända hem för ett par timmars "egen tid".

En utav fördelarna (för min egen del) med den här bloggen är att jag kan gå tillbaka och läsa själv, titta på bilder och förhoppningsvis hitta styrka och kraft i mina egna ord. Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad som har en familj som älskar mig och stöttar mig i alla lägen, men jag glömmer tyvärr bort det ibland. Vi tar varandra för givet allt för ofta, tror jag och vet att jag skulle kunna bli mycket bättre på att visa hur mycket jag uppskattar att ha en familj som aldrig skulle svika mig eller ge upp. De gör ju allt de kan för att jag ska må bra och bli frisk. Bloggen är ett sätt att påminna mig själv om hur bra jag har det trots allt jobbigt och tråkigt som rör min sjukdom.