Konstigt hur fort tiden går ibland. Eller så är det bara vissa upplevelser och minnen som får oss att tro att tiden går fort. Jag tycker i alla fall att det känns som igår när jag gick runt här hemma med en liten ettåring och pysslade inför julen. Jag hade varit mammaledig i över ett år och förberedde mig på att börja jobba igen efter nyår. Den där tiden upplevs i vanliga fall av många som mycket lugn, ombonad, trevlig och som om man har all tid i värden, men jag minns att jag tyckte att mycket av de där vardagliga aktiviteterna, matning, blöjbyten, var jobbigt och tröttsamt. Då visste jag inte varför jag gick runt och var konstant trött och kände mig lite stressad. Den där sköna, mysiga julstämningen inföll sig aldrig riktigt heller. Jag visste ju inte då att jag hade en elakartad tumör som växte i magen på mig. Det visade ju sig ett par veckor senare, då kroppen började säga ifrån. Jag hade precis börjat skola in lilltjejen på dagis och hunnit jobba i två veckor, då jag plötsligt började må riktigt dåligt, fick ont i magen, kräktes och fick åka in akut till sjukhuset. Det var väl tur i oturen att tumören satt så till att den orsakade en ordentlig blindtarmsinflammation, annars hade det kanske dröjt ännu längre innan tumören upptäcktes. Jag är också otroligt tacksam över att min man förstod att jag skulle köras till akuten och inte till apoteket för inköp av tabletter mot sura uppstötningar, vilket jag hade tänkt. I vissa lägen är det bra att vara envis som en åsna, men då hade det kunnat gå riktigt illa. Nu har jag mina fyra små ärr efter titthålsoperationen som genomfördes den där lördagskvällen i januari för snart ett år sedan.

Synd att det alltid är likadant varje år. Först vräker det ner snö och man omges av detta fantastiskt vackra, vita vinterlandskap, som hämtat ur en Astrid Lindgren-saga. Så går det några dagar och plötsligt förvandlas detta vackra till plusgrader, tö och en halka som inte ens fyrhjulsdriften rår på helt ut. Jag körde in till Uppsala och Akademiska sjukhuset för ytterligare en behandling (den 17:e i ordningen) igår och svor tyst för mig själv över hur dåligt plogat det är över allt. När det är 2 dm slask på vägarna, så hjälper det föga att slänga på en massa grus. Egentligen ska jag väl vara glad över att jag klarar av att köra själv över huvud taget och inte behöver vara beroende av någon annan. Jag kom i alla fall bara tio minuter sent, vilket sällan spelar så stor roll. Jag brukar aldrig komma sent till avtalade möten, jobb och liknande, men cytostatikan brukar ofta levereras i sista minuten från apoteket, så några minuter hit eller dit är inte så noga som tur är. Oftast är det jag som får vänta i väntrummet. Så satt jag tillslut i den där behandlingsfåtöljen igen och fick som vanligt ta de vanliga blodproven, kontroll av blodtryck, puls och temp, kortisonspruta i magen mot illamående och dessutom fick jag för första gången lära mig att ge mig själv en spruta i magen. Mina röda blodkroppar har legat lite lågt ett tag, så från och med nu ska jag ta en spruta i magen varje vecka som ska stimulera kroppens egen produktion av röda blodkroppar. Nu hoppas jag på att äntligen bli lite, lite piggare igen. Det borde fungera i alla fall, eftersom detta dyra preparat var mycket populärt bland idrottare som inte riktigt ville hålla sig till reglerna. Funkar det för dem, så borde det funka för mig också. Efter ca fyra timmar på sjukhuset kopplas midjeväska och pump ihop med min venport och sedan väntar två dygn med detta obekväma bihang. Nu sitter jag här och bara längtar till morgondagen, då jag får åka till vårdcentralen och koppla ifrån den då tomma pumpen.

Idag anlände verkligen vintern även till oss i Uppland. Först nu på kvällen lugnade ovädret ner sig och då har det snöat nästan oavbrutet i ett dygn ungefär. Här hemma låg det meterhöga drivor av snö kring huset när vi klev upp i morse och över landskapet bredde ett kritvitt täcke ut sig och höll ett genomsnittligt djup på en halvmeter. Min man åkte hemifrån vid sextiden, men efter att ha hjälpt omkring sju bilar som fastnat i snödrivorna, insåg han hur lång tid det skulle ta in till Stockholm och gav upp. Han kom hem igen och istället kunde han köra mig till vårdcentralen för dagens blodprovstagning lite senare. Jag är så tacksam över att vi i år har två bra bilar, med bra däck och fungerande fyrhjulsdrift, efter alla år av krångel med glödstift, oljeläckage, slitna däck, motorhaveri, bränder (ett misstänkt elfel som orsakade att en av våra bilar bokstavligt talat gick upp i rök), m.m.

I dag är det en sådan där perfekt vinterdag med ett par minusgrader, klarblå himmel, strålande sol och vindstilla. Det är fredag och snart slutar min man jobbet. Eftersom jag själv är sjukskriven får han jobba desto mer, orättvist kan man tycka, men på fredagar brukar han kunna sluta vid ett- tiden. Jätteskönt! Vi längtar alltid. Samtidigt så tror jag att min man mår bra av att komma iväg och jobba. Han skulle bli tokig av, att som jag, gå hemma. Jag ska försöka ta med mig tjejerna ut en stund idag också. Vi hade en härlig timme ute igår, med promenad, bus i snön, snökastning på grannkatten (han tyckte förstås att det var sådär att få snö på sig)... Jag var så glad när vi kom in igen, bara av känslan att orka och må bra i hela kroppen, rosig om kinderna, kalla tår och en kopp té i handen.

Med lite tålamod, en stor portion med envishet, en man som vägrar acceptera något annat än att jag ska bli frisk och två fantastiskt kloka, smarta och förstående barn, så kommer man rätt långt tror jag. Jag var på sjukhuset idag och fick behandling 6A med cytostatika (cellgifter). Det betyder med andra ord att jag var där och satt i den där gigantiska skinnfåtöljen med en massa elektriska funktioner, för 16:e gången. Jag har på något sätt vant mig vid de där fyra timmar långa besöken, varannan vecka och tur är väl det ...men knapparna på behandlingsfåtöljen är omöjliga att få ordning på. Jag trycker fel varenda gång och hissar mig själv upp och ner och fram och tillbaka, innan det blir som jag vill ha det. I dag tyckte jag faktiskt t.o.m. att det var rätt skönt att sitta där och slappna av och bli lite ompysslad en stund, läsa, bläddra i en tidning, lyssna på musik och titta på film (tack Ipod). Det är inte lika kul när man ska åka hem och måste släpa med sig en plastflaska fylld med cytostatika. Den fungerar med hjälp av en slags vakumpump och pumpar långsamt in cellgifterna i min kropp via nål och min porta-cat (en liten silicondosa som ligger inopererad under huden en bit nedanför nyckelbenet) och tar ca. 46 timmar på sig att tömmas på sitt innehåll. Lite bökigt att sova är det, plus att man måste upp och kissa flera gånger på natten och samtidigt dricka som en kamel för att inte levern ska ta skada. Var på läkarbesök igår igen och som vanligt är de väldigt ovilliga att yttra sig när man ställer frågor som rör framtiden och planer gällande min behandling. Eftersom jag mår bra och nästan inte har några biverkningar alls och behandlingen har fått cancern att gå tillbaka nästan helt och hållet, så får jag snällt fortsätta mina behandlingar varannan vecka. ...i max 30 månader. Jag antar att alla hoppas på att cancercellerna ska bli så försvagade med tiden att de helt enkelt ger upp. Jag är i alla fall optimistisk.

Vi hade inte alls bråttom att komma iväg i morse, men trots det blir jag arg och irriterad på min yngsta dotter, när hon sätter sig på tvären. Det har kanske med åldern att göra till viss del, men jag vet också att båda mina barn testar mig extra mycket nu sedan jag blev sjuk. Om jag hugger tillbaka och blir just arg eller irriterad, då vet de att jag är ok. Min minsting är två år och en mycket bestämd dam, med ett väldigt häftigt humör. För det mesta kan jag inte låta bli att tycka att hon är rolig och söt när hon blir så där arg, lägger armarna i kors över bröstet och demonstrativt klampar iväg in på sitt rum. ...men när vi ska iväg eller göra något så är det inte lika kul, framför allt inte när hon slänger sig på golvet, sparkar och skriker och är så där omedgörlig som bara en tvååring kan vara. På morgonen är det kläder och blöjbyte som ställer till det och på kvällen är det bus, skratt och hoppande i sängen som gäller. Jag håller tummarna för att detta är övergående och att hon lugnar ner sig när hennes språk kommer igång ordentligt.

Jag har alltid tyckt om att skriva, men det här är helt nytt för mig. Jag tänkte nog mest att detta kunde vara ett bra sätt för mig att skriva av mig på. Jag brukar annars vara rätt duktig på att skriva listor av olika slag, men det är inte lika roligt. Med andra ord är det främst för mig själv som jag skriver, även om ni andra där ute är välkomna hit.