Nu är hon inne igen.... suck!

Ja, det låter mer dramatiskt än vad det är antar jag men hon skrev in sig på onkologen i onsdags i samband med sin behandling. Tydligen så hade hon ramlat i hallen och inte tagit sig upp på en stund och sa ingenting till marie som skjutsade(tack marie och cecilia som kör och hämtar) till sjukhuset. Då bestämde hon att dom måste röntga lungorna eftersom det kommit fram i journalpapprena att hon har metastaserad vätska däri. Såhär mycket gravid har hon inte sett ut trots graviditet ;) Väl inne så har dom dränerat henne och då tömde dom ur ca 3-4l ifrån lungor och buk. Hon är trött, tunn, magrare än vanligt och orolig över mycket men det har lagt sig rätt mycket. Samtidigt så är hon lite segare, bestämd över att övervinna den här j**la cancern så att hon kan få leka med barnen igen. Vi har genomlidigt så mycket tillsammans att det skulle vara mer än bara orättvist om hon inte skulle överleva. Vi har flyttat ut på landet, bott i baracker, kört till sjukhus i snöstorm för födsel, vart på kanarieöarna och nästan smällt i en rondell(mitt fel :) Avverkat ett antal gamla bilar, byggt hus, byggt ut, byggt om, varit hos släkten, vart på husvagnssemester med fredrik och marie, Konstaterat att om man bråkar tillräckligt mycket med myndigheter mm så får man rätt om man har på fötterna och det är där vi är nu. Anna måste ta sig igenom det här bara för att det är så mycket kvar. Min syn på livet har varit adapt, improve, survive, men vad gör man när man inte kan anpassa? eller förbättra för överlevnad? Jag vill att hon skall kunna se effekten av för mycket socker på barnbarnen en onsdagkväll ;) samtidigt som man vill se päronens reaktion ;) (ännu roligare) Jag vill bli gammal med henne, gråhårig börjar jag redan bli. Bara hon får det här under kontroll så att man kan göra saker tillsammans. Mitt liv ändrades väldigt mycket när jag träffade Anna, vi sågs vid sankt eriksplan i stockholm och hon var så vacker..... Jag gjorde väl mitt bästa men valet av restaurang med MYCKET hög musik gjorde att vi inte hörde varandra under middagen haha, sen när jag skulle bjuda på nåt hemma så fick hon välja bland allt jag hade hemma, en varma koppen eller svartrostad macka.:) trots det så ville hon träffa mig nästa dag och resten är en lååång historia. Idag så är hon lika vacker, lite mer skinn på näsan och två barn mer. Det finns ingen som hon, och jag skulle göra allt och lite till om jag kunde göra nåt men jag kan bara vänta tills det är över så att vi kan göra saker tillsammans, tills dess så finns jag alltid till för henne. Hon är mitt allt, våra barn, släktingar och vänner är till stort stöd för mig då jag inte är så bra på att be om hjälp så jag uppskattar allt ni gör för oss. Jag skall göra allt jag kan för vår älskade Anna. Kramar Andreas

Kommentarer
Postat av: lotta

Hej Andreas och Anna.

Det är tufft att vara den friska. Den som ska vara stark och stå pall. Laga mat, hämta barn, stötta, lyssna. Mitt förslag, som cancersjuksmåbarnsmamma själv, är att du frågar mycket. Hur hon mår, var med henne i sjukdomen, ifrågasät när hon inte orkar, var påläst på diagnosen, visa intresse, slåss för en henne. Lätt att säga men vi behöver så oerhört mycket stöd daft vi sjaälva kanske inte orkar räcka ut en hand och be om det.





Till Anna. För jävligt det här med lungorna! Maila mig och berätta mer när du vill/orkar.

ram Lotta vimmelmamman

2009-05-23 @ 11:21:39
URL: http://vimmelmamman.blogg.se/
Postat av: Ulrika

Önskar så att ni fanns närmare så vi kunde hjälpa er. Kramar



Ulrika, Martin och tjejerna

2009-05-23 @ 14:10:31
Postat av: Lillemor

Till Anna.

Vad det gör ont att höra att du mår så dåligt.

Önskar så att du snart kan vara hemma hos din fina familj.

Hälsningar från en medmänniska.

2009-05-23 @ 22:53:49
Postat av: Anonym

Men vilka tråkiga nyheter, jag hade hoppats på fler inlägg från Anna. Hemma. Hälsa henna så mycket.

Kramar

Elisa

2009-05-26 @ 20:45:22
Postat av: Mimmi

Håller tummarna att du snart piggar på dig och orkar vara med din familj i vårsolen. Cyberkram Mimmi

2009-05-28 @ 19:28:30
Postat av: Alexandra Larson

Vilka otroligt vackra ord! Jag är så glad att fantastiska Anna har en man med en sån inställning vid sin sida. Kärlek och styrka mitt uppe i all skörhet och sorg!



Vill bara säga att jag tänker väldigt mycket på er. Hälsa Anna så mycket!



Kram Alexandra - som läste på musikhögskolan i Göteborg med Anna

2009-05-29 @ 23:10:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0