Kl16:30 den 12/6 så somnade Anna in på krongården. Anna´s fantastiska storasyster Karin kom upp ifrån Göteborg efter att Anna bett att hon skulle komma dit. Farmor och farfar tog hand om barnen och hade med dem på kusin julias avslutning tillsammans med min syster Helen. Jag hämtade dem i sundbyberg på eftermiddagen för att anna och jag hade bestämt att barnen skulle få gå på sin egna avslutning eftersom elin hade sin sista dag på förskolan. Innan vi åkte dit så hann jag åka upp med jordgubbar till min älskling och krama om henne innan karin kom, barnen och jag hämtade pizza eftersom vi skulle ha familjemiddag och nåt ska man ha med sig;) Karin och Anna hann prata en del men hon hade väldiga smärtor i ryggen och hon orkade inte någonting. Tidigt på morgonen så fick jag ett sms från karin att jag skulle nog vara där så jag ordnade med barnvakt i form av vår hemtjänst lotta som ställde upp utan knot. jag kör upp i full fart och kommer upp till en rödögd och tagen storasyster som bara grät men ändå var lättad över att få vara med sin älskade lillasyster. Personalen har verkligen gjort allt för att se till att Anna hade det bra samtidigt som dom har oroat sig över oss, lipsillarna som dom behöver se till att dom äter och dricker som folk. När vi insåg att det här inte kommer att gå bra så ringde jag marina som ställde upp och hämtade barnen hemma hos oss, kramade dem och gav dem mat. Under eftermiddagen så börjar vår älskade Anna att ta tyngre och tyngre, längre och längre andetag. Hur man än såg på det så var det mer smärtsamt för oss att se den här en så gång rappa, roliga underbara och fantastiska sångerskan med den vackra rösten så nerkörd i kroppen pga cancern, det syntes att varje andetag var ett slag mot cancern men det gäller att välja sina strider och hon valde att avsluta sin med en lång suck och ett långt andetag. Som Karin sa så var det precis som att hon kände att allt var bra, det var liksom okej att släppa taget när hon märkte att både karin och jag stod på varsin sida med en hand på hennes blåa händer. Hon visste att allt skulle bli bra och hon vet att barnen och jag har en massa människor som ser till oss. Tack alla ni som lämnat era kommentarer, vi satt och grät över den medmänsklighet som finns i närheten för en medmänniska som ni (de flesta) inte känner men ändå bryr er om. Vi kommer att godkänna kommentarer i framtiden för att barnen skall få se vad deras mamma var gjord av.

Hoppas att era vänner, släktingar, syskon, föräldrar mm mm slipper den här jävla sjukdomen så att ni får ett bra liv.

Ta hand om varandra och fundera ett extra varv om det verkligen är så viktigt det där som ni bråkar om. Tänk på det för det kan vara sista gången och jag är bara så glad och tacksam att vi hann säga adjö och sitta och skratta åt våra upptåg innan döden kom. Ta hand om er och minns att det ni gör för en medmänniska kan vara så litet för er men gigantiskt för den så ta chansen och gör nån glad, för det skall jag göra.

mvh

Andreas Elin och Agnes Pettersson