Jag har inte skrivit på några dagar nu och verkligen saknat min dator, men på Akademiska finns inget trådlöst nätverk att koppla upp sig mot och där har jag legat och haft långtråkigt sedan i måndags. Jag fick så fruktansvärt ont i magen redan i Söndags, så när jag träffade min läkare i måndags ville han att jag skulle vara kvar för röntgen och observation. Eftersom huvudtumören sitter där den sitter i tarmen så blev läkarna oroliga att det blivit stopp i systemet och därför beställdes genast akuttid på både röntgen och kirurgen. Nu var det inte så allvarligt som tur är, men jag vet fortfarande inte varför jag fick så ont i magen. Nu är jag hemma igen i alla fall och får vila upp mig över helgen innan det fattas några beslut om min fortsatta behandling. I förmiddags hade onkologteamet möte och det enda de var överens om var att en ny skiktröntgen skulle genomföras på mig så fort som möjligt, för att se om tumören verkligen krympt något alls. Dessutom beslutade de att skicka en förfrågan till kirurgteamet som har sitt möte på tisdag. Jag får helt enkelt vänta lite och se vad de föreslår. Helst av allt skulle jag nog vilja bli av med tumören i magen en gång för alla och sedan få en annan behandling för metastaserna. Men vad som är bäst vet ingen. Svåra tankar, svåra beslut...

Under tiden som jag låg på sjukhuset tog min underbara man hand om barnen, hemmet, tvätt, matlagning, sitt jobb och var samtidigt hela tiden orolig för mig. Jag längtar så efter att få känna mig som vanligt och orka fixa här hemma igen. Han ska inte behöva göra allt. Det kommer inte han att orka i längden. Jag vill inte vila, jag vill inte vara trött och orolig över att få sådär ont i magen igen. Jag har inte tid att vara sjuk och jag vill verkligen inte behöva komma tillbaka till den där avdelningen med cancersjuka igen. Alla var gamla där och rätt sjuka, en del kunde inte gå på toaletten själva och några låg i sina sängar och andades syrgas. "Vad gör jag här?" tänkte jag, där jag låg på min säng och kände mig rätt okey. "Så där sjuk är ju inte jag." Vid det laget hade jag fått smärtstillande och dropp. Kanske är det en slags försvarsmekanism som slår till i hjärnan för att kroppen inte ska ge upp. Om jag inte känner mig sjuk så är jag kanske inte det, eller? Nej, egentligen är det nog mer som när strutsen gömmer sig genom att stoppa huvudet i sanden.