Alla ni trogna läsare, medmänniskor, vänner, vänner vi inte mött än, Anna är död!

Jag kommer alltid att uppskatt det enorma stöd vi får som familj och allt ni ger oss vad gäller hjälp och stöd, alla grannar som har ställt upp som barnvakt i tid och otid, farmor, mormor, Marina, alla som stod upp när vi mådde uselt dagen före vårt eget bröllop, Tommy och Cecilia, alla syskon, ingen glömd hoppas jag. Vi älskar er.

Nu medans jag sitter här hos Anna och håller hennes hand och ser på henne så hinner man tänka väldigt mycket. För 6 år sedan så kom Elin till oss, kallt och mörkt en januarinatt. Hon var det mest underbara barn någon kan ha fått  i ett så miserabelt snöoväder. Vi tog med henne hem och fick kalla oss föräldrar. Som föstagångsförälder så oroade man sig hela tiden, vi kollade tempen, såg till så att hon rapade, fixade med sovplats hos anna framförallt som tog på sig mammarollen nåt helt underbart. Vi bodde i baracker ute på en åkerplätt med fruset avlopp, fruset vatten och 35grader minus och hade inget annat på våra sinnen än Elin. När Anna äntligen fick sova själv så brukade jag ligga och lyssna på elin och oroas över om det var normalt att det skulle vara så långt mellan andetagen, uppenbarligen var det det eftersom hon nu är en gudomlig liten princessa som har mammas talanger och skönhet. Nu ligger jag bredvid mamma Anna och lyssnar på hennes tunga andetag som alltid blir tyngre och längre efter att hon har fått hydromorfinet. Att hålla hennes hand på samma sätt som jag gjorde med elins gör att jag vet att allt blir bra för henne, på nåt sätt. Agnes har fått mammas hår, hår på tand och samma underbara skratt som elin och mamma. Flickornas talang för musik har inga gränser, precis som sin mammas talang. När Anna sjöng så stod tiden stilla och man ville aldrig att det skulle ta slut. Denna fantastiska röst i den lilla kroppen har hänfört många människor samtidigt som hennes klokhet och humor har gjort att alla älskar henne. Barnen har fått det i gåva av henne och kommer att visa sig vartefter dom vill och kan. Bara några tankar från mig som sitter bredvid och bara kan beundra denna starka, underbara och mycket kloka människa som är bredvid mig och inte ger upp. Skriv gärna några uppmuntrade ord så skall jag läsa dem för henne.

Jag ska försöka skaffa ett trådlöst litet modem från telia så att jag kan blogga och surfa på egen hand,  bäst jag vill. Nu får det gå som en hälsning via Andreas.

Efter en längre tids sjukdom på sjukhuset så har vi varit flera som varit uppe hos henne, Ibland har hon haft dropp, ibland sond ibland ingenting. Det enda som är ständigt återkommande är hennes trötthet och hennes envishet. Vi diskuterade ett par gånger under alla dom gånger jag vart uppe på sjukhuset om hur det skulle vara om allt bara löste sig. Hennes allmäntillstånd just nu är Mycket mager, mycket blek och mycket cancer. Sockret var uppe och vände på 18 i tisdags samtidigt som hennes blodplättar hade en alltime low i 30. (brukar vara 150) Igår så var dom uppe i 39 så om hon bara får fart på produktionen så skall allt ordna sig. Vi hade som begäran till sjukhuset att få byta sjukhus till sofiahemmet eller radiumhemmet så att hon fick närmre till alla sina vänner och min sida av släkten som anser att allt utanför tunnelbanan är bara spenat och då finns det inte...... Men det gick inte, Allt ifrån omöjligt till att dom hade ringt runt och sett om det fanns plats så gick det inte eftersom det skulle ju dessutom bli längre för mig och barnen att hälsa på?!? Nåväl igår när överläkaren ringde mig och talade om att anna minsann var nöjd med den plats på krongårdens hospice i uppsalas utkant som hon skulle kunna få. Hon skulle bara ställas i kö och det var inte helt klart bla bla bla... Konstigt nog så får jag höra på morgonen idag att anna skulle flyttas på fredag förmiddag till hospicet och att allt var klart?!??! DET gick djäkligt fort! Då pratar vi inte om vårdköer å sånt, näe det gick på dan.. Och det är en rehabplats bedyrar dom så det är bra för henne. Dom hade lockat henne med att det finns bubbelpool och stora ytor. Det verkar verkligen vara grundkraven för rehab speciellt som hon inte ens kan komma upp ur sängen!!! Det måste vara en sjuhelvetes stor bubbelpool som får ner all utrustning. Nåväl, imorgon så skall vi åka över till henne för att se till att hon har det bra. Det kommer bilder och mera under helgen. Alla ni som ha erfarenheter av hospice kan väl höra av er, både bra och dåligt.  Mvh Fam pettersson

Ja, det låter mer dramatiskt än vad det är antar jag men hon skrev in sig på onkologen i onsdags i samband med sin behandling. Tydligen så hade hon ramlat i hallen och inte tagit sig upp på en stund och sa ingenting till marie som skjutsade(tack marie och cecilia som kör och hämtar) till sjukhuset. Då bestämde hon att dom måste röntga lungorna eftersom det kommit fram i journalpapprena att hon har metastaserad vätska däri. Såhär mycket gravid har hon inte sett ut trots graviditet ;) Väl inne så har dom dränerat henne och då tömde dom ur ca 3-4l ifrån lungor och buk. Hon är trött, tunn, magrare än vanligt och orolig över mycket men det har lagt sig rätt mycket. Samtidigt så är hon lite segare, bestämd över att övervinna den här j**la cancern så att hon kan få leka med barnen igen. Vi har genomlidigt så mycket tillsammans att det skulle vara mer än bara orättvist om hon inte skulle överleva. Vi har flyttat ut på landet, bott i baracker, kört till sjukhus i snöstorm för födsel, vart på kanarieöarna och nästan smällt i en rondell(mitt fel :) Avverkat ett antal gamla bilar, byggt hus, byggt ut, byggt om, varit hos släkten, vart på husvagnssemester med fredrik och marie, Konstaterat att om man bråkar tillräckligt mycket med myndigheter mm så får man rätt om man har på fötterna och det är där vi är nu. Anna måste ta sig igenom det här bara för att det är så mycket kvar. Min syn på livet har varit adapt, improve, survive, men vad gör man när man inte kan anpassa? eller förbättra för överlevnad? Jag vill att hon skall kunna se effekten av för mycket socker på barnbarnen en onsdagkväll ;) samtidigt som man vill se päronens reaktion ;) (ännu roligare) Jag vill bli gammal med henne, gråhårig börjar jag redan bli. Bara hon får det här under kontroll så att man kan göra saker tillsammans. Mitt liv ändrades väldigt mycket när jag träffade Anna, vi sågs vid sankt eriksplan i stockholm och hon var så vacker..... Jag gjorde väl mitt bästa men valet av restaurang med MYCKET hög musik gjorde att vi inte hörde varandra under middagen haha, sen när jag skulle bjuda på nåt hemma så fick hon välja bland allt jag hade hemma, en varma koppen eller svartrostad macka.:) trots det så ville hon träffa mig nästa dag och resten är en lååång historia. Idag så är hon lika vacker, lite mer skinn på näsan och två barn mer. Det finns ingen som hon, och jag skulle göra allt och lite till om jag kunde göra nåt men jag kan bara vänta tills det är över så att vi kan göra saker tillsammans, tills dess så finns jag alltid till för henne. Hon är mitt allt, våra barn, släktingar och vänner är till stort stöd för mig då jag inte är så bra på att be om hjälp så jag uppskattar allt ni gör för oss. Jag skall göra allt jag kan för vår älskade Anna. Kramar Andreas

Hej alla undrande. Jag ber om ursäkt för att jag inte har hållt mer uppdatering men det har vart lite mycket, Anna (min fru, ni vet hon som har den här bloggen) blev opererad för ca en vecka sen. Dom tog bort 30cm tjocktarm, ca 10cm tunntarm och en stor fet djä**a tumör som höll ca storleken av en tennisboll!!! Under uppvaket så får hon stanna kvar lääänge och hon mår väl sådär. Operationen var en framgång och hon blir snyggt ihophäftad över magen men hon har lite problem med pulsen. Det visar sig att hennes ont i magen kanske berodde på att hon  hade typ 5 till 10 liter för mycket vätska i kroppen så lungorna vart fyllda. Tack vare det blev hela kroppen tungrodd och hennes hjärta strejkade och gav igen med en hjärtinfarkt!!!!. När jag fick höra det så hade dom redan påbörjat behandlingen för det här, min älskade anna är en sån stark och underbar människa, tur för dom som GISSADE på vatten men aldrig KOLLADE att det var så!!?!?! morons....... Nåväl efter ett tag kommer hon upp på kirurgavdelningen med bra personal men tvingas dela rum med en kvinna som har en personlighet som en motorsåg... stackars Anna, fast personalen hade det värre ;) Efter ett par dar i limbo så tyckte personalen så synd om vår Anna att hon fick byta rum. Hon är uppe och går, har ätit sporadiskt och har abstinens efter smärtstillande då dom dränerade lungorna på ca en liter vätska tillsammans(brrrrr.....) Jag som är nålrädd skulle be dom fara åt varmare ställen men Anna är ko lugn fastän hon är rädd och ledsen. Trots alla risker som finns med internet så ger jag ändå ut hennes avdelning till er. Uppsala akademiska sjukhus, Avd 70, b1. Hon får ta emot blommor och allsköns ting :)

Japp, nu är min Anna inlagd på sjukhuset. Hon har efter flera dagars ont i magen gått med på att åka till sjukhuset och då var det kört. Hon fick eget rum och träffa kirurgläkaren dagen efter så nu är det bestämt att hon blir opererad på måndag. Barnen kommer att åka ner en sväng till västkusten för att vara där med Annas sida av familjen. ALLA har gett mig och barnen så mycket stöd och jag är evigt tacksam för all hjälp, inte minst av alla som tar tjejerna tidiga mornar (skalmarks speciellt). Utan alla er så skulle jag inte kunna jobba och då skulle jag nog bara tänka för mycket. Det moraliska stödet som kommer från västkusten är ovärderligt även om det är långt bort. Tjejerna ser fram emot en göteborgsvistelse och då vet jag att dom har det bra. Anna hälsar att hon återkommer så fort hon kan blogga. Tack för alla goda ord.

Barnen och min man är fulla med påskgodis och sitter just nu och smälter allt framför en film på TV. Det har verkligen känts som sommar idag, runt 20 grader varmt och strålande sol. Agnes har ägnat en stor del av dagen åt att springa fram och tillbaka på verandan, gungat, cyklat och njutit av det fina vädret. Den där känslan av att kunna röra sig friare, inte behöva ta på sig så mycket kläder utan bara gå ut och in lite som man vill, är väl något som vi alla uppskattar enormt efter en lång, kall och blöt vinter. Filmen var visst sövande, för nu sover Agnes tungt, snarkandes, med munnen vidöppen och mina ben som huvudkudde. Vi har haft Andreas föräldrar, syster och systerdotter på besök idag. Barnen har lekt och så har det blivit lite traditionell påskmat med ägg, sill, lax, köttbullar och sådant där som hör påskbordet till. Jag har fortfarande svårt med matlusten, är taskig i magen, mår illa, kräks och får sitta och pilla i mig så mycket det går. Fy, vad det är trist! Jag som i vanliga fall älskar mat och dessutom kan äta nästan hur mycket som helst. Nu rasar kilona istället och jag kan bara hoppas att allt blir bättre snart. Jag älskar lax i alla former, men fick bara i mig en ynka liten skiva kallrökt och något ägg vågade jag inte prova alls.

Jag har inte mått så bra på ett tag nu, men äntligen känns det som om allt börjar vända. Vi fick snällt ta en tur till sjukhuset i fredags igen eftersom jag vid det laget hade fått mer ont i magen och feber. Min man körde mig och eftersom det var sent och barnen satt och sov i baksätet, väntade de i bilen under tiden. Som tur är behövde jag inte bli inlagd den här gången, utan fick utskrivet antibiotika. Förmodligen gör tumören att det är lite trångt och att tarmarna inte orkar arbeta som de ska och då bildas det lätt bakterier och inflammation. Försöker undvika de äckligaste detaljerna här och bara hoppas på att antibiotikan gör sitt jobb. På torsdag har jag fått tid för magnetröntgen och efter påskhelgen blir det läkarbesök. Då får vi se vad läkarna har för förslag på fortsatt behandling. Jag passade på att ställa lite frågor när min forskningssköterska ringde tidigare idag, så nu känner jag mig lite lugnare också. Bestämmer vi oss för en operation så behöver det i alla fall inte ta mer än en månad innan man kan komma igång med cytostatikabehandling.