Hej alla undrande. Jag ber om ursäkt för att jag inte har hållt mer uppdatering men det har vart lite mycket, Anna (min fru, ni vet hon som har den här bloggen) blev opererad för ca en vecka sen. Dom tog bort 30cm tjocktarm, ca 10cm tunntarm och en stor fet djä**a tumör som höll ca storleken av en tennisboll!!! Under uppvaket så får hon stanna kvar lääänge och hon mår väl sådär. Operationen var en framgång och hon blir snyggt ihophäftad över magen men hon har lite problem med pulsen. Det visar sig att hennes ont i magen kanske berodde på att hon  hade typ 5 till 10 liter för mycket vätska i kroppen så lungorna vart fyllda. Tack vare det blev hela kroppen tungrodd och hennes hjärta strejkade och gav igen med en hjärtinfarkt!!!!. När jag fick höra det så hade dom redan påbörjat behandlingen för det här, min älskade anna är en sån stark och underbar människa, tur för dom som GISSADE på vatten men aldrig KOLLADE att det var så!!?!?! morons....... Nåväl efter ett tag kommer hon upp på kirurgavdelningen med bra personal men tvingas dela rum med en kvinna som har en personlighet som en motorsåg... stackars Anna, fast personalen hade det värre ;) Efter ett par dar i limbo så tyckte personalen så synd om vår Anna att hon fick byta rum. Hon är uppe och går, har ätit sporadiskt och har abstinens efter smärtstillande då dom dränerade lungorna på ca en liter vätska tillsammans(brrrrr.....) Jag som är nålrädd skulle be dom fara åt varmare ställen men Anna är ko lugn fastän hon är rädd och ledsen. Trots alla risker som finns med internet så ger jag ändå ut hennes avdelning till er. Uppsala akademiska sjukhus, Avd 70, b1. Hon får ta emot blommor och allsköns ting :)

Japp, nu är min Anna inlagd på sjukhuset. Hon har efter flera dagars ont i magen gått med på att åka till sjukhuset och då var det kört. Hon fick eget rum och träffa kirurgläkaren dagen efter så nu är det bestämt att hon blir opererad på måndag. Barnen kommer att åka ner en sväng till västkusten för att vara där med Annas sida av familjen. ALLA har gett mig och barnen så mycket stöd och jag är evigt tacksam för all hjälp, inte minst av alla som tar tjejerna tidiga mornar (skalmarks speciellt). Utan alla er så skulle jag inte kunna jobba och då skulle jag nog bara tänka för mycket. Det moraliska stödet som kommer från västkusten är ovärderligt även om det är långt bort. Tjejerna ser fram emot en göteborgsvistelse och då vet jag att dom har det bra. Anna hälsar att hon återkommer så fort hon kan blogga. Tack för alla goda ord.

Barnen och min man är fulla med påskgodis och sitter just nu och smälter allt framför en film på TV. Det har verkligen känts som sommar idag, runt 20 grader varmt och strålande sol. Agnes har ägnat en stor del av dagen åt att springa fram och tillbaka på verandan, gungat, cyklat och njutit av det fina vädret. Den där känslan av att kunna röra sig friare, inte behöva ta på sig så mycket kläder utan bara gå ut och in lite som man vill, är väl något som vi alla uppskattar enormt efter en lång, kall och blöt vinter. Filmen var visst sövande, för nu sover Agnes tungt, snarkandes, med munnen vidöppen och mina ben som huvudkudde. Vi har haft Andreas föräldrar, syster och systerdotter på besök idag. Barnen har lekt och så har det blivit lite traditionell påskmat med ägg, sill, lax, köttbullar och sådant där som hör påskbordet till. Jag har fortfarande svårt med matlusten, är taskig i magen, mår illa, kräks och får sitta och pilla i mig så mycket det går. Fy, vad det är trist! Jag som i vanliga fall älskar mat och dessutom kan äta nästan hur mycket som helst. Nu rasar kilona istället och jag kan bara hoppas att allt blir bättre snart. Jag älskar lax i alla former, men fick bara i mig en ynka liten skiva kallrökt och något ägg vågade jag inte prova alls.

Jag har inte mått så bra på ett tag nu, men äntligen känns det som om allt börjar vända. Vi fick snällt ta en tur till sjukhuset i fredags igen eftersom jag vid det laget hade fått mer ont i magen och feber. Min man körde mig och eftersom det var sent och barnen satt och sov i baksätet, väntade de i bilen under tiden. Som tur är behövde jag inte bli inlagd den här gången, utan fick utskrivet antibiotika. Förmodligen gör tumören att det är lite trångt och att tarmarna inte orkar arbeta som de ska och då bildas det lätt bakterier och inflammation. Försöker undvika de äckligaste detaljerna här och bara hoppas på att antibiotikan gör sitt jobb. På torsdag har jag fått tid för magnetröntgen och efter påskhelgen blir det läkarbesök. Då får vi se vad läkarna har för förslag på fortsatt behandling. Jag passade på att ställa lite frågor när min forskningssköterska ringde tidigare idag, så nu känner jag mig lite lugnare också. Bestämmer vi oss för en operation så behöver det i alla fall inte ta mer än en månad innan man kan komma igång med cytostatikabehandling.

Livet är verkligen en berg-och-dalbana ibland. Utan att själv kunna styra åker man i en rasande fart genom livets alla toppar och dalar. Uppe på höjderna är utsikten strålande och härlig, men så plötsligt dras man med nedåt så fort att man nästan tappar andan. Ibland önskar jag att det fanns en nödbroms på de där tågen, så att man själv kunde bromsa upp tiden ibland och kanske kliva ur och klättra upp för backen mot toppen igen.