Ja, det låter mer dramatiskt än vad det är antar jag men hon skrev in sig på onkologen i onsdags i samband med sin behandling. Tydligen så hade hon ramlat i hallen och inte tagit sig upp på en stund och sa ingenting till marie som skjutsade(tack marie och cecilia som kör och hämtar) till sjukhuset. Då bestämde hon att dom måste röntga lungorna eftersom det kommit fram i journalpapprena att hon har metastaserad vätska däri. Såhär mycket gravid har hon inte sett ut trots graviditet ;) Väl inne så har dom dränerat henne och då tömde dom ur ca 3-4l ifrån lungor och buk. Hon är trött, tunn, magrare än vanligt och orolig över mycket men det har lagt sig rätt mycket. Samtidigt så är hon lite segare, bestämd över att övervinna den här j**la cancern så att hon kan få leka med barnen igen. Vi har genomlidigt så mycket tillsammans att det skulle vara mer än bara orättvist om hon inte skulle överleva. Vi har flyttat ut på landet, bott i baracker, kört till sjukhus i snöstorm för födsel, vart på kanarieöarna och nästan smällt i en rondell(mitt fel :) Avverkat ett antal gamla bilar, byggt hus, byggt ut, byggt om, varit hos släkten, vart på husvagnssemester med fredrik och marie, Konstaterat att om man bråkar tillräckligt mycket med myndigheter mm så får man rätt om man har på fötterna och det är där vi är nu. Anna måste ta sig igenom det här bara för att det är så mycket kvar. Min syn på livet har varit adapt, improve, survive, men vad gör man när man inte kan anpassa? eller förbättra för överlevnad? Jag vill att hon skall kunna se effekten av för mycket socker på barnbarnen en onsdagkväll ;) samtidigt som man vill se päronens reaktion ;) (ännu roligare) Jag vill bli gammal med henne, gråhårig börjar jag redan bli. Bara hon får det här under kontroll så att man kan göra saker tillsammans. Mitt liv ändrades väldigt mycket när jag träffade Anna, vi sågs vid sankt eriksplan i stockholm och hon var så vacker..... Jag gjorde väl mitt bästa men valet av restaurang med MYCKET hög musik gjorde att vi inte hörde varandra under middagen haha, sen när jag skulle bjuda på nåt hemma så fick hon välja bland allt jag hade hemma, en varma koppen eller svartrostad macka.:) trots det så ville hon träffa mig nästa dag och resten är en lååång historia. Idag så är hon lika vacker, lite mer skinn på näsan och två barn mer. Det finns ingen som hon, och jag skulle göra allt och lite till om jag kunde göra nåt men jag kan bara vänta tills det är över så att vi kan göra saker tillsammans, tills dess så finns jag alltid till för henne. Hon är mitt allt, våra barn, släktingar och vänner är till stort stöd för mig då jag inte är så bra på att be om hjälp så jag uppskattar allt ni gör för oss. Jag skall göra allt jag kan för vår älskade Anna. Kramar Andreas