Nu har det snart gått en vecka sedan behandlingen med Erbitux (antikroppen eller ett slags protein) och Campto (cellgift). Jag har varit rätt trött och sovit mycket, men de biverkningar jag fått är ju rätt välbekanta vid det här laget. Sprickorna på fingrarna har kommit tillbaka, liksom den torra huden, svettningar, yrsel, ett visst mått av illamående och den där metallsmaken i munnen. Det är inte så farligt än, men precis som läkarna förvarnade mig om så har jag nu börjat få utslag i ansiktet och på bröstet också. Jag hoppas att det inte blir så mycket värre, men tyvärr är risken stor att det blir det. Det är inte så vackert och tyvärr så måste jag nog erkänna att jag fortfarande trots allt är lite fåfäng. Jag har ju inte haft finnar i ansiktet sedan tonåren, så det känns lite knäppt att se sig själv i spegeln idag. Det är nog bäst att inte titta alls och av två onda ting väljer jag utan tvekan utslagen. Det finns dessutom medicinsk hjälp att få om utslagen blir för besvärliga. Idag ska jag på återbesök hos läkaren och i morgon blir det påfyllning av Erbitux plus att jag kommer att få börja med studietabletten som sedan ska tas dagligen. Jag sitter här och tänker på hur inrutat mitt liv har blivit. Kanske känns det så just på grund av att detta är något jag inte valt själv, men måste välja för att ha en chans att leva lika länge som alla andra. Det är behandlingar, provtagningar, tider för läkarbesök, tabletter och mediciner efter olika scheman som ska tas, barnen ska hämtas och lämnas på dagis, mat ska lagas vid hyfsat regelbundna tider och blanketter ska regelbundet fyllas i till chef och försäkringskassa. Egentligen är det väl ingen större skillnad från hur det var när jag jobbade, men plötsligt blir det där vardagliga mer påtagligt. Jag är mycket mindre stresstålig nu och tröttheten ligger som ett lock över allt. Ett par dagar till så kommer allt att kännas bättre som tur är.