Jag läste en annan blogg igår och blev förundrad över hur olika människor fungerar i pressade situationer. En del ger upp nästan med en gång, vågar inte, tror inte att de kan eller blir mer eller mindre paralyserade av rädsla och oro. Det är lätt att gå runt och oroa sig för småsaker, men när det väl händer något stort eller allvarligt, så vet många inte hur de ska reagera alls eller vad de ska göra. Den där bloggen, som jag läste, skrivs av en kvinna vars man är svårt sjuk i cancer. Han verkar ha dragit sig undan och hon har på något sätt redan ställt in sig på att han kommer att dö. Hon skriver inte "...om han dör" utan "...när han dör". Det skrivs testamente och flera gånger skriver hon att hon hoppas att han i alla fall får en sista sommar med sin familj. Jag förstår inte för mitt liv hur man kan ge upp i tanken på det sättet. Hur sjuk han än är, så är ju ingenting avgjort än. Så länge han lever finns också chansen att han får fortsätta leva. Så länge det finns liv finns det hopp, brukar man ju säga och jag är övertygad om att det är så. Jag skulle inte vilja se tillbaka på mitt liv den dag det blir dags för mig att lämna den här världen (Förhoppningsvis om sådär en 50 år eller så) och bara minnas oron och rädslan inför att dö. Jag vill minnas livet och allt roligt och bra jag har fått vara med om. Om man drabbas av en svårare motgång i livet, vilket nästan alla gör någon gång, borde det mest naturliga vara att kämpa emot så mycket man bara kan och ge allt man har för att inte låta det där svåra vinna. Det är ju också så (och det har jag nog skrivit förut) att vi alla kommer att dö förr eller senare, men det kan man ju inte gå runt och vara rädd och orolig för. Så länge jag lever tänker jag leva. Jag skulle inte kunna gå runt och vara bitter över att just jag har drabbats av en sjukdom som indirekt gör att man kanske funderar lite extra ibland på döden. Bitterhet, oro och rädsla tar så mycket kraft och energi. Även om jag är rädd ibland, så kommer jag att göra allt jag kan för att komma segrande och helskinnad ut på de överlevandes sida. Jag tänker inte låta cancern vinna.