Livet går vidare.

Idag är det måndag igen och barnen har varit på dagis. Jag har svårt att erkänna det för mig själv, men det är skönt att få de där timmarna ensam. Jag vill ju vara med min familj så mycket som möjligt, leka med mina barn, skratta, umgås men min älskade man och hitta på tokigheter alla fyra. Jag får lite lätt panik ibland när tankarna far iväg och jag hamnar i den där oron kring risken att tvingas lämna min älskade familj. Det händer inte så ofta som tur är. Man vänjer sig förvånansvärt fort vid de vändningar sjukdomen tar och de spår den lämnar efter sig. Livet går ju som sagt vidare och väntar inte på någon oavsett om man mår bra eller dåligt, sitter och grubblar eller sprudlar av aktivitet. Vill man följa med så är det bara att bita ihop och se till att hålla tillräckligt god fart. Som jag sagt förut så är det ingen idé att oroa sig för mycket för vad som väntar runt nästa hörn, utan njuta av dagen så mycket som möjligt. Konstigt nog så längtar jag lite efter att få komma till sjukhuset nästa gång. Inte för att det är så trevligt utan för att jag vet att cytostatikan bromsar sjukdomen och det faktum att jag faktiskt riskerar att dö utan de där cellgifterna.

Visserligen är det meningen att jag ska vila mig de timmar jag är ensam utan man och barn, men ibland är det lite svårt att bara varva ner och göra ingenting, tycker jag. Det vore ju skönt om jag kunde bli lite bättre på att göra en sak i taget bara. När jag kom hem idag, efter att ha lämnat barnen på dagis,  satte jag mig vid skrivbordet för att ta itu med månadens räkningar. I samma stund upptäckte jag en massa papper som borde sorteras och slängas och började bläddra i högarna. Då upptäckte jag den överfulla pärmen med julsånger och insåg att säsongen för det är över, varefter jag tog pärmen och lyfte upp den på sin plats i bokhyllan. Där låg också en barnbok som hör hemma inne på tjejernas rum och naturligtvis tog jag boken och bar in den till bokhyllan i barnrummet. När jag skulle gå ut därifrån fick jag syn på plastbordet mitt på golvet, fullklottrat med kladd sedan lilltjejen gick lös på det med sina vaxkritor. Jag har tänkt att försöka göra rent det där bordet ett bra tag, så nu kunde ju inte det vänta längre. Efter en stunds gnidande med trasor och rengöringsmedel insåg jag att det gick bort mycket lättare med ett vanligt suddgummi. När jag var klar med suddandet tog jag fram dammsugaren för att lätt få rent bordet från alla suddsmulor. Det var rätt mycket damm och grus på golvet också, så när jag ändå hade dammsugaren framme fortsatte jag att städa golvet också ...i hela huset ...ja, när jag ändå höll på kunde jag ju lika gärna dammsuga överallt. Mitt upp i allt satte jag igång en maskin tvätt också. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket att tvätta hela tiden. Jag plockade undan dammsugaren (egentligen bara en slang eftersom vi har centraldammsugare), slängde en blick åt högen med disk i köket och gick och torkade av barnens lekbord en sista gång, sedan kom jag på vad det var jag egentligen skulle göra. Räkningarna! Jag gick in till mitt skrivbord igen, sorterade och slängde en del papper och gamla tomma kuvert och så tillslut landade allt fokus på räkningarna. Undrar om det bara är jag som är så där ostrukturerad ibland? Min man skulle nog påstå att jag är så där knäpp rätt ofta.

I morgon ska jag iväg och lämna blod igen i alla fall. Den här gången är det enbart för studiens skull, den studie jag nu måste lämna eftersom jag ska byta cellgifter. Efter det ska jag försöka fixa en del inför vårt kommande sexårskalas till helgen. ...och så ska jag väl försöka vila lite!

Kommentarer
Postat av: Karin

Konstigt...men jag känner igen mig.

Är det för att vi är systrar???



Kram

2009-01-26 @ 23:47:19
Postat av: Anonym

Ha ha :) Älskar dig Anna. Annars brukar det ju vara jag som "ska bara" precis innan nåt annat skall till.

Din Alfons Pettersson

2009-01-27 @ 18:26:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0