Visst är det vackert med all snö, men ack så opraktiskt för de flesta bilister

om inte vägen plogas ordentligt. Vi tog oss fram utan problem i alla fall.

...och tur är väl det när det är över en halvmil till busshållplatsen.

Tjejerna våra var överförtjusta när de fick se all snö i morse, men blev snart besvikna när de insåg att det var FÖR MYCKET snö att leka i. Barnen skjutsades till dagis efter frukost och sedan turades min man och jag om att skotta av all tung snö från verandan. Jag var helt slut efteråt och svor tyst för mig själv över att jag inte orkar lika mycket längre. Samtidigt kändes det bra att ta ut sig lite och få igång blodcirkulationen ordentligt. Jag har visserligen aldrig varit särskilt stark, men nu känner jag tydligt av hur behandlingarna med cytostatika även påverkar musklerna och orken. Vi tog en tur igår och åkte pulka med tjejerna och jag hade riktiga problem med att dra pulkan upp för backarna, trots att det för det mesta bara var minstingen som satt i. Mina ben orkade inte. Besvikelsen över min egen otillräcklighet skingrades som tur var i nästa stund av min lillas gurglande skratt när hon ensam dundrade utför backen. Jag njöt i fulla drag av att se mina två leka i backarna och insåg åter igen att jag måste överleva min sjukdom. Jag vill inte missa en enda sekund av mina barns uppväxt. Min man och jag har dessutom så många drömmar och mål som vi vill uppfylla tillsammans. Det här är ju bara början...