Idag är barnen på dagis, så jag har en liten stund för mig själv här hemma innan det är dags att hämta dem igen. Det är rätt skönt att ha de där små stunderna, hinna med sig själv, vila och fundera igenom saker och ting. Själv har jag varit på vårdcentralen och tagit ett blodprov igen. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många prover och undersökningar jag har genomgått, men konstigt nog vänjer man sig med tiden. Jag har surfat runt i den här "konstgjorda" världen av bloggar och hemsidor ett tag och insett, med blandade känslor, att jag inte är ensam. Jag har sedan i februari 2008 diagnosen metastaserad tjocktarmscancer. Efter många undersökningar fick jag därför påbörja en lång cytostatikabehandling (cellgifter). Eftersom cancern redan hade spridit sig till områden som inte går att operera, blev det ingen operation utan cellgifter direkt. Nu har jag fått 15 "doser" och mår förvånansvärt bra. Håret sitter kvar, matlusten är ok, även om vissa saker smakar fruktansvärt illa dagarna efter en behandling och orken sviker mig inte allt för ofta. Till min man sa visst läkarna att jag var en på två miljoner. Så ovanligt är det tydligen med den här typen av cancer och spridning vid så unga år. Tjocktarmscancer är inte ovanligt i sig, men vanligtvis brukar patienterna vara bra mycket äldre än mina 36 år. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig i alla fall, när jag var liten och fantiserade om att få vara speciell på något sätt. Då skulle man ju gifta sig med en prins och bli en vacker prinsessa (...för naturligtvis så blev man ju vacker på köpet liksom) eller så skulle man bli en berömd skådespelare eller sångerska.

Jag har i alla fall mina små egna prinsessor nu som förgyller tillvaron så obeskrivligt mycket genom att bara finnas till.