Konstigt hur fort tiden går ibland. Eller så är det bara vissa upplevelser och minnen som får oss att tro att tiden går fort. Jag tycker i alla fall att det känns som igår när jag gick runt här hemma med en liten ettåring och pysslade inför julen. Jag hade varit mammaledig i över ett år och förberedde mig på att börja jobba igen efter nyår. Den där tiden upplevs i vanliga fall av många som mycket lugn, ombonad, trevlig och som om man har all tid i värden, men jag minns att jag tyckte att mycket av de där vardagliga aktiviteterna, matning, blöjbyten, var jobbigt och tröttsamt. Då visste jag inte varför jag gick runt och var konstant trött och kände mig lite stressad. Den där sköna, mysiga julstämningen inföll sig aldrig riktigt heller. Jag visste ju inte då att jag hade en elakartad tumör som växte i magen på mig. Det visade ju sig ett par veckor senare, då kroppen började säga ifrån. Jag hade precis börjat skola in lilltjejen på dagis och hunnit jobba i två veckor, då jag plötsligt började må riktigt dåligt, fick ont i magen, kräktes och fick åka in akut till sjukhuset. Det var väl tur i oturen att tumören satt så till att den orsakade en ordentlig blindtarmsinflammation, annars hade det kanske dröjt ännu längre innan tumören upptäcktes. Jag är också otroligt tacksam över att min man förstod att jag skulle köras till akuten och inte till apoteket för inköp av tabletter mot sura uppstötningar, vilket jag hade tänkt. I vissa lägen är det bra att vara envis som en åsna, men då hade det kunnat gå riktigt illa. Nu har jag mina fyra små ärr efter titthålsoperationen som genomfördes den där lördagskvällen i januari för snart ett år sedan.