Nu har jag gått runt och varit förkyld i tre veckor med hosta och snuva som sällskap. Hostan har dessutom gjort att jag fått ont i korsryggen. Hoppas verkligen att jag blir bättre snart. Snön som täckte landskapet för ett par dagar sedan är som bortblåst nu (det har ju visserligen också blåst en del) och istället ersatts av enorma mängder vatten. Åkrarna är översvämmade och ån som slingrar sig genom landskapet och längs våran tomtgräns är fylld till bredden. Jag och tjejerna har varit hemma hela veckan och först idag gick vi ut en sväng. Jag har inte haft någon som helst lust eller ork att gå utanför dörren till det där blöta, råa, kalla... Vi kom i alla fall så långt som till soptunnan och brevlådan. För er som inte vet rörde det sig om en promenad på ett par hundra meter och tog som vanligt en halvtimme ungefär. Inte för att jag är så långsam utan för att mina två små kumpaner måste hoppa i varenda vattenpöl på vägen. Min stora tjej påpekade flera gånger, väldigt nöjd över att ha kommit på det själv, att hennes vinterstövlar är vattentäta. När vi kom in igen var jag stelfrusen. Jag har visserligen alltid varit frusen av mig, men nu har jag blivit extra köldkänslig p.g.a. cytostatikan. Det är tydligen en vanlig biverkning och gör att man t.ex. kan få riktigt ont i händerna om man tar i något kallt. Mina fingrar är värst och jag kämpar med salvor och plåster för att få bukt med sprickor och små sår som dyker upp där huden lossnar. Usch, det låter äckligare än vad det är, ont gör det, men jag är samtidigt tacksam över hur lite biverkningar jag har. Jag brukade ofta få sprickor på fingrarna tidigare också, framför allt på vintrarna och jag minns hur jag ibland bokstavligt talat spelade piano så att fingrarna blödde. Det var under de där studieåren då man hade all tid värden (inte för att man förstod det då) och kunde sitta och spela i flera timmar varje dag. Mozart, Chopin, Beethoven, Rachmaninoff.... inte kunde ett litet futtigt sår hindra mig ifrån det.