Nu är man tillbaka igen i den där svackan igen fylld av illamående, trötthet, svettningar, metallsmak i munnen och en massa känslor som bubblar över. Jag satt mina fyra timmar på sjukhuset igår igen för behandling med cytostatika. All personal är mycket trevliga och man känner sig alltid väl omhändertagen, men sjukhuskänslan finns ju där ändå. Jag brukar köpa en tidning och bläddra i första timmen, sedan äter jag min medhavda matsäck bestående av något så spännande som smörgåsar och en frukt och ofta blir det en film på min Ipod för att slå död på tiden. På vägen hem hämtade jag barnen på dagis och lite senare hjälpte min stora tjej till att göra pannkakor. Hon har verkligen kommit in i en sådan där period nu när hon vill vara med, hjälpa till och känna sig sådär stor och duktig. Själv var jag så fruktansvärt trött och somnade redan vid åttatiden. Som tur är så vet jag ju att detta obeskrivligt sömniga och obehagliga tillstånd är övergående. Om ett par dagar vänder det igen. Konstigt hur dessa cellgifter påverkar kroppen och håller cancern i schack, samtidigt som man mår så dåligt för övrigt. Jag vet ju att cellgifterna är starka och kan inte låta bli att fundera över hur de då mår som verkligen inte klarar behandlingarna så bra som jag gör. Igår planerade jag, tillsammans med personalen hur vi ska lägga upp planen för kommande behandlingar och jag blev så glad när de föreslog att vi gör ett lite längre uppehåll över jul och nyår. Min nästa behandling blir inte förrän om en månad, den 7:e januari. Jag fällde en tår i bilen på vägen hem ...mest av glädje och känslan av att nu vara fri från sjukhuset och få känna mig bra ett par veckor längre än vanligt. Jag började ju med mina behandlingar i April i år, så det är ett tag nu som jag har gått på undersökningar och fått behandling varannan vecka. Helt fri blir jag i och för sig inte riktigt än, för i nästa vecka är det dags för röntgen igen och måndagen den 22:e ska jag träffa läkaren. Skönt att få det avklarat före jul ändå.