Fjärde advent

Nu åker vi snart. Det ska bli så skönt att komma iväg ett par dagar och bara ha tid för varandra ...hela familjen. Det här året har varit tufft, inte bara för mig, utan även mina närmaste, så det blir skönt för oss allihop. Vi slipper tänka på julmaten, disk, städning, tvätt och alla "måsten". Min man har jobbat så otroligt mycket det här året och dessutom hjälpt mig när jag varit för trött för att orka. Nu ska vi bara ta hand om varandra och umgås med våra barn. Sedan är det ju alltid mycket roligare att hjälpa till med matlagning och disk när man inte är hemma. Mina föräldrar flyttar till sommaren, så det blir sista julen i mitt barndomshem. Mina tre systrar med respektive och barn kommer alla att vara med på julafton och för oss var det ett par år sedan vi åkte ner till jul, så det ska bli väldigt trevligt. I dag ska vi åka hem till min mans föräldrar och fira lite "lill-jul" med dem, äta gott och byta lite julklappar. Min äldsta dotter och jag har jobbat i flera dagar på en överraskning till både hennes farmor, farfar, mormor och morfar och vi har haft så otroligt roligt. Det ska bli väldigt spännande att se deras reaktioner. Jag kan inte säga så mycket mer nu eftersom jag vet att åtminstone mina föräldrar läser detta, men efter julafton kommer det kanske ett litet smakprov här.

Jag har börjat sova med bomullsvantar på händerna! Det låter kanske både konstigt och fåfängt och själv kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv, men det hjälper i alla fall. Cellgifterna gör att jag får sprickor på fingrarna och huden släpper på fingertopparna. Det gör ont, jag tappar känseln och kyla känns som tusen nålstick. En fet salva och ett par vantar gör susen under natten. Som tur är går det fortfarande att spela piano utan några större problem. Bortsätt från dessa små obetydliga biverkningar, vissa magproblem av förklarliga skäl och en och annan natt med sömnproblem, så mår jag väldigt bra just nu. Jag blir fortfarande snabbt trött och orkar inte lika mycket som tidigare, men det kan jag leva med. Min man är i alla fall tacksam över att mitt humör är bättre. Dagarna efter en behandling är jag inte alltid så roligt sällskap och tyvärr är det ju oftast han som får "stå ut med" mina värsta humörsvängningar. Jag är så glad att jag har honom och att han står ut med mig. Han brukar lite skämtsamt säga att det inte är särskilt svårt att hitta någon att älska. Det handlar snarare om att hitta någon man älskar och dessutom står ut med(det ligger nog lite allvar bakom de orden också.).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0