Själva har vi också simmat och plaskat runt i vatten idag. Vi åkte till simhallen i morse hela familjen och badade en stund. Elin kämpar på med simdyna och försöker komma på hur man ska röra ben och armar sådär så att man faktiskt kommer någon vart. Hon var jätteduktig idag. Andreas och jag turades om att simma lite. Det vore inte helt fel, även för mig, att träna upp konditionen lite. Efteråt åkte vi in till stan och åt lunch och så han vi med en kopp kaffe hemma hos farmor (Andreas mamma) i Sundbyberg innan vi gav oss av hemåt igen. I kväll gissar jag att det blir lite melodifestival på tv även här hemma hos oss, som på många platser denna schlagerlördag. Det har varit en väldigt bra och trevlig familjedag hittills med andra ord. Dagarna efter en behandling är alltid lite tunga, så det är otroligt skönt att känna att man trots det kan njuta och ha riktigt trevligt med familjen. MItt humör går som vanligt lite upp och ner i samband med en behandling och min oro kommer smygande ibland, så igår satt vi och grät en skvätt både Andreas och jag. Det finns ju aldrig några garantier för någonting egentligen och även om jag för det mesta är fast besluten att jag SKA ÖVERLEVA, så kommer det stunder då jag blir väldigt rädd och orolig över hur det kommer att gå för mig och min älskade familj. Man kommer långt med vilja och mental styrka, men hur långt? Räcker det? Det  finns ju i dagsläget inget botemedel mot en spridd cancer som min, utan man får lita på forskningen och hoppas att de kommer på något riktigt genialiskt innan det är för sent. Jag kommer i alla fall aldrig ge upp hoppet! ALDRIG! För ett tag sedan var jag iväg på föräldramöte en kväll och redan när jag gick blev Elin lite ledsen. Väl ensam med pappa och lillasyster och efter en stunds egna funderingar kom hon ut till pappa i köket och sa: "Pappa, om mamma dör kommer hon aldrig tillbaka igen. Då skulle vi ha det såhär jämt. Det skulle bara vara du, jag och Agnes. Jag skulle ha min pappa och min lillasyster, men ingen mamma."

Vad svarar man en sexåring på något sådant. Vi brukar säga att vi ska göra allt vi kan för att jag inte ska dö och att vi ska ta hand om varandra i våran familj, men att vi inte kan lova något. Tur att de flesta dagar är bra dagar!

I onsdags var det dags att börja med studietabletterna och i samband med det en massa prover igen. Många rör skulle fyllas, EKG igen, urinprov, blodtryck... Klockan tio fick jag svälja två tabletter och efter en halvtimme var det dags för ett blodprov igen, efter ytterligare en halvtimme ytterligare ett prov. Sedan fick jag vila i en hel timme innan det var dags för nästa blodprov och så höll det på fram till klockan fyra. Tur att jag har min venport. Eftersom tabletten är väldigt ny behöver de ha extra kontroll på mig och ta många prover för att se effekten av medicinen. Det kan dock bara vara "sockerpiller" jag får. I den här studien är det ca 66% som får "riktiga" tabletter. Nästa vecka är  det äntligen dags att starta en ny omgång med cytostatika och konstigt nog så ser jag fram emot det. Då vet jag ju i alla fall att cancern förhoppningsvis får lite motstånd igen.

Efter en fantastiskt trevlig helg känns det skönt att krypa ner i sängen, sätta sig med MacBook:en i knät och bara njuta av lugnet och tystnaden. Det är bara jag som fortfarande är vaken och det enda som ibland bryter igenom tystnaden är ljudet av min sovande mans andetag. Glöden i braskaminen börjar dö ut nu och snart är det dags även för mig att lägga ner verksamheten för den här dagen. Helgen har bjudit på ett strålande väder med solsken, fågelkvitter och en klarblå himmel och även om det fortfarande är minusgrader och kallt ute så känner man att våren inte är långt borta nu. I lördags kom vi äntligen iväg till simhallen hela familjen och vi hade nog lika roligt alla fyra. Barnen ville inte gå därifrån när det väl var dags efter en och en halv timme i det varma vattnet. Både Elin och Agnes älskar att bada och Andreas och jag kunde utan problem turas om att simma några längder var. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att idrotta och skulle aldrig komma på idén att ge mig ut och springa, men att simma är både roligt och väldigt skönt för kroppen, tycker jag. Resultatet av hjärtröntgen med gammakameran i måndags visade på mycket god hjärtfunktion och att jag har ett starkt hjärta, men det skadar inte att träna upp lite kondition också. Jag ska verkligen försöka skärpa mig på den punkten. Jag behöver all ork och kraft jag kan få för att bekämpa den där otrevliga sjukdomen jag går runt med i kroppen.

På lördagskvällen kom en av mina bästa vänner och hennes fästman hem till oss på middag. Det blev ungsgrillade kycklingklubbor, ris och sallad. Enkelt men gott! Efter maten satt vi och tittade på melodifestivalen, pratade, mumsade på chips och hade riktigt trevligt. De stannade kvar över natten och sov i gäststugan som de själva var med och byggde stommen till i somras. I morse tog vi sovmorgon och satt sedan länge vid frukostbordet och pratade. Ja, sovmorgon är väl visserligen något väldigt relativt och beror på hur man ser det. Vi sover sällan länge på morgonen och är heller inga nattugglor. Agnes vaknar nästan alltid vid sju-tiden och för Andreas, som till vardags stiger upp klockan fem, är sju sovmorgon. Lite senare på eftermiddagen kom ett par av våra grannar förbi med ett lass björkved, en dryg kubik, som kommer att förgylla många kalla kvällar framför braskaminen. De stannade på fika och vi fick en anledning att snabbt fixa fram bullar ur frysen och göra semlor. Lite senare kom en god vän till Andreas förbi på en snabbvisit, så här har det varit fullt hus hela dagen känns det som och vi har bara njutit av trevligt sällskap.

Jag hade bestämt mig för att det skulle bakas bullar idag, så efter att ha lämnat av barnen på dagis satte jag igång. Jag tycker ju om att pyssla i köket och på något sätt så är det också avslappnande. Jag vill så gärna att allt ska bli perfekt, så jag var väl inte helt nöjd med resultatet. Jag hade velat att bullarna skulle jäsa upp lite mer, men ibland är det svårt att få till det där riktigt luftiga, porösa med glutenfritt mjöl. Det går ju inte heller att knåda som vetedeg utan är lite mera kladdigt och så blir både bröd och bullar lite mer kompakt ibland. Hur som helst så blev de i alla fall goda och barnen mumsade glatt i sig var sin semla, så med hänsyn till att jag varken är konditor eller bagare blev slutprodukten mycket väl godkänd.

"Mmm... nam..." sa Agnes mellan tuggorna och log med grädde runt hela munnen. 

Inte så särskilt estetiskt perfekta kanske, men goda var de ....och glutenfria!

Det har töat hela dagen i dag och all snö vi fick förra helgen börjar sakta men säkert försvinna. Skönt, tycker jag som vill att det ska bli vår och varmare, men fy vad blött och slaskigt det blir. Jag har alltid varit frusen av mig, men med cellgifter i kroppen har den här vintern varit värre än vanligt. Jag fryser hela tiden och när jag är utomhus tappar jag snabbt känseln i både fingrar och tår. Vägen är värre än någonsin nu och jag är så glad över min lilla snälla jeep som med fyrhjulsdriften tar sig fram nästan var som helst. Barnen älskar förstås att leka i snön, så för deras skull hade den kunnat få vara kvar ett tag till, men vädret kan vi ju inte påverka alls tyvärr.

För min del var det så äntligen dags att göra ett besök på Akademiska sjukhuset igen idag. Jag åkte hemifrån i god tid, men hade trots det svårt att få någon parkeringsplats. Eftersom de håller på att bygga en ny sjukhusdel är det lite extra stökigt och rörigt på området och vissa tider är det näst intill hopplöst att hitta en parkeringsplats. Många är dessutom så egoistiska och fräcka att de utan att tveka kör om andra bilar, som också står och väntar på att en plats ska bli ledig och försöker "smita före". Jag blev så irriterad på detta primitiva beteende, så efter en halvtimme körde jag ut från sjukhusområdet och parkerade bredvid idrottsplatsen en bit bort istället. Som tur är så har jag ju två friska ben att gå med.

Väl inne på onkologen fick jag träffa en av forskningssköterskorna för en massa provtagningar inför studien. Hon skulle ta EKG på mig, mäta blodtryck och puls och ett tiotal rör skulle fyllas med blod. Sist men inte minst så fick jag lämna ett urinprov också. Efter det var det dags för mig att gå en trappa ner till Nukleärmedicinavdelningen för en undersökning med deras gammakamera då man kontrollerar hjärtats pumpfunktion. Jag har som tur är inget problem med hjärtat, utan undersökningen är bara en del i studien och ska göras. Jag är inte rädd för sprutor och nålar och för det mesta brukar det fungera bra, men idag var det inte trevligt. I den här typen av undersökning används en radioaktiv substans som sprutas in i blodet, så därför måste sköterskan börja med att sätta en nål i patientens arm. Jag har tydligen rätt små och "fina" blodkärl, vilket gör att det brukar vara lite svårt att hitta rätt ibland med nålen. Idag blev jag stucken på tre ställen innan det blev rätt och fungerade, så jag hade lite ont när jag gick därifrån två timmar senare.

När jag äntligen var hemma igen sprakade elden i braskaminen, min man mötte mig i dörren och barnen låg skrattande och plaskade som två glada laxar i badkaret. Det kändes väldigt hemtrevligt och mysigt och för ett ögonblick glömde jag bort hur arg jag hade blivit en stund tidigare då en idiot till medtrafikant gjorde en alldeles för snäv omkörning på motorvägen och belönade mig med ett ordentligt stenskott mitt i synfältet på vindrutan. Varför är många så tanklösa och oförsiktiga? Barnen önskade sig pannkaka till middag och så fick det bli. Sedan satt vi och myste vid brasan framför tv:n en stund innan läggdags. I morgon är det dags för magnetröntgen igen och ett nytt besök till Uppsala och sjukhuset.

Kände en liten knöl på halsen idag. Jag vet ju att jag har metastaser där, men jag har inte känt något förut. Genast börjar det snurra runt i huvudet på mig. Hur snabbt kan de där små elakingarna växa egentligen? Hur snabbt kan cancern sprida sig? Tänk om det börjar sprida sig till andra organ i kroppen. Lymfkärl finns ju över allt och eftersom spridningen finns där så kan ju lymfsystemet i princip föra med sig cancerceller vart som helst i hela kroppen. Jag funderar samtidigt över om det är så här mitt liv kommer att se ut framöver. En ständig hypokondrisk oro över hur det står till med min cancersjukdom. Jag har ju aldrig mått dåligt eller känt av sjukdomen egentligen och det gör ju att man inte heller har någon kontroll över hur läget är och hur jag egentligen mår. Som tur är så kommer jag ju även fortsättningsvis röntgas var sjätte vecka, men oron och tankarna finns i bakhuvudet hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag försöker att som vanligt tränga undan oron och negativa tankar genom att tänka på något annat en stund. Vad sägs om "Djursjukhuset" på svt24 eller "När lammen tystnar" på tv3... 

På måndag måste jag vara på benen igen, för då sätter allt igång igen. Först ska jag träffa min nya studiesjuksköterska för lite provtagning och samtal, sedan ska jag genomgå en slags hjärtröntgen. Det ingår i den nya studien och är väl inte så spännande egentligen. På tisdag har jag fått tid för magnetröntgen igen, eftersom läkaren vill ha en "färsk" bild innan den nya behandlingen inleds.

Farmor och farfar minns jag inte lika mycket av, men vi träffades inte heller lika ofta. Min farfar dog i lungcancer när jag var nio år ungefär och farmor var sjuk under så många år att jag knappt minns henne som frisk.

Andreas brukar försöka ta ner mig på jorden och säga åt mig att välja en sak att göra i taget och att där emellan ta det lite lugnt, men jag är hopplöst dålig på det ibland.

Själv hade jag sovit dåligt av någon anledning och kände mig lika trött när jag vaknade som när jag gick och la mig. Till stor del är det järntabletterna som spökar och ställer till det i magen för mig. Några andra mediciner tar jag ju inte nu, men jag är nog också, om än undermedvetet, hela tiden lite orolig för hur den nya behandlingen kommer att fungera. Jag vet att man inte ska oroa sig så mycket i förväg för vad som kommer att hända, men jag har drömt mardrömmar om hur tumören i magen börjar växa okontrollerat och att det dyker upp fler och fler metastaser överallt. I drömmen är det inte frågan om några sex millimeter utan mer som tennisbollar.

Hur som helst så hade jag och tjejerna en skön frukoststund i lugn och ro. De framför tv:n och "Playhouse Disney" och jag framför datorn. Jag brukar leta mig fram bland bloggar av olika slag, facebook, aftonbladet och läsa en stund med tekoppen i handen. Så fort vi var klara med frukost, tandborstning, tröjor, byxor, mössor, overaller och irriterande krångliga vantar, gick vi ut. Det var bara någon enda minusgrad och riktigt skönt ute idag. Jag njöt av den friska luften och av att se hur roligt mina tjejer hade i snön. Jag hade förresten rätt roligt i snön jag med.

Efter vissa meningsskiljaktigheter angående tandborstning och tv-tittande hoppade Elin tillslut, fullt påklädd, in i bilen. Agnes hade andra planer och satte igång med snöskottning på verandan och med snöskyffeln i högsta hugg försvann hon snabbt iväg runt hörnet till baksidan av huset. Jag fick efter en stund bära henne till bilen och försiktigt lyfta in henne på plats. Agnes själv låtsades sova. Jag drog ut kabeln till kupévärmaren, som min man så omsorgsfullt kommer ihåg att sätta igång varje morgon innan han åker till jobbet, satte mig själv på förarplatsen och vred om nyckeln. Bilen startade snällt idag till skillnad från igår då temperaturen var betydligt lägre. Vi har haft riktigt kallt några dagar nu, med ner emot 15 minusgrader, klarblå himmel och strålande sol. Idag är det dock mulet och inte riktigt så kallt, men allt är bättre i jämförelse med det där blöta, leriga och gråtrista vädret vi hade för ett tag sedan. Tjejerna satt och småpratade där bak i bilen samtidigt som jag själv koncentrerade mig till 110% på vägen. Våran vackra, vintriga, men ack så isiga vinterväg är riktigt hal ibland och nu är den nog som värst. Jag är inte rädd, men varje år när den där halkan dyker upp drar mina tankar iväg och påminner mig om hur det kändes när jag välte med bilen för några år sedan. Hur som helst skötte sig jeepen exemplariskt idag med och med fyrhjulsdriften ikopplad känner man inte av isen särskilt mycket. Barnen kom fram lagom till morgonsamlingen vid halv tio, vi pussades och kramades och sedan kunde jag i lugn och ro återvända hem för ett par timmars "egen tid".