Ännu en behandling är över.
Jag har inte skrivit på ett par dagar nu, dels beroende på på att jag blev rätt trött efter behandlingen i onsdags, men också på grund av tidsbrist. Alla som har barn vet hur det är att vara småbarnsförälder. Det är fruktansvärt roligt och underbart att ha barn, men tidskrävande och ger sällan någon egen tid till att sitta såhär och skriva för sig själv. För det mesta är det jag som sköter hämtningarna och lämningarna på dagis, fixar mellanmålen och lagar maten. Där emellan plockar man disk, tvättar och städar upp leksaker. Jag klagar inte, för jag tycker faktiskt om att pyssla, fixa och dona och konstigt nog så känns det skönt att hålla igång. Den där sjukdomen ska inte få lov att bryta ner mig och sätta några fler käppar i hjulen. Tröttheten efter en behandling är ju som tur är övergående, så det gäller att bara lyssna på sin kropp och ta det lugnt ett par dagar. När jag blir sådär trött efter en cellgiftskur så finns det bara en sak att göra ...sova. I fredags försökte jag verkligen hålla mig uppe en stund, mysa framför TV´n och umgås med familjen, men vid åtta på kvällen var jag tvungen att ge mig. Jag kunde inte sitta upp och när klockan slagit halv nio sov jag som en sten i min säng. Jag var inget vidare roligt sällskap den fredagskvällen är jag rädd. Nu är det ny vecka och jag börjar komma tillbaka till någon slags normal verklighet.
Morgonmys i soffan framför TV´n. Tänk att två så till synes snälla flickor
kan vara fruktansvärt jobbiga ibland.
Trots behandling och tröttheten som följer på den han vi med en hel del i helgen i alla fall. Min man fick hjälp att färdigställa skorstensinstallationen i lördags, så nu ska vi bara kontakta sotaren för en besiktning. Det ska bli riktigt härligt att få tända första brasan i kaminen så småningom. Typiskt att det redan blivit plusgrader ute igen, fast vintern har nog inte släppt greppet om oss här i norden riktigt än skulle jag tro. Lördagens begivenheter resulterade i att vi hade gäster på mat både vid lunch och middag, vilket vi tyckte var jättetrevligt. Vi flyttade ut hit för sju år sedan och det har tagit ett tag att lära känna människorna som bor här, men nu har vi i alla fall ett par familjer som vi trivs tillsammans med. Igår var vi på födelsedagskalas hos ett par vänner vars dotter fyllde åtta år. Vi vuxna fikade och pratade en stund medan barnen lekte och skojade. Jag kunde äntligen börja andas ut efter dygn av trötta muskler, svettningar och cytostatikasmak i munnen och njuta av lite sällskap bland goda vänner och min man alldeles bredvid. Det stundar många födelsedagar nu under våren, vår egen dotter blir sex år och en vän ska ha en stor 30-årsfest och långsiktigt planerar vi för vår efterlängtade resa. Vi har ju faktiskt inte åkt på någon bröllopsresa heller och det känns både roligt och oerhört viktigt att ha stort och smått att se fram emot. Min man tillåter inte mig att stanna upp för länge i mina tankar kring min sjukdom, för han vet att jag lätt fastnar, grubblar och oroar mig. Vi pratar ofta med varandra om våra mål och planer, vart vi vill åka, vad vi vill göra, vad vi vill kunna ge våra barn och jag vet att det delvis är hans sätt att stötta mig och få mig att se framåt. Samtidigt är det nog till viss del hans sätt att bearbeta sin egen oro kring mitt tillstånd. MEN ...jag är inte död än och man måste leva som om man vore odödlig och har all tid i världen att göra allt det där man vill hinna med. Låter lite motsägelsefullt i mina egna öron, för samtidigt är det inte fel att ta vara på varje dag som om den vore den sista. Det är nog bäst att inte fundera så mycket utan bara leva och njuta av att faktiskt vara vid liv och levande.
En liten ful fisk, suddig på bilden, men glad för sitt nya akvarium.
Vi han som sagt med att pyssla med lite av varje i helgen.
Kommentarer
Postat av: dilba
Å herregud vilka söta små änglar du har fått..
kramar
dilba
Trackback
