Torsdag morgon

Sitter fortfarande vid frukostbordet och tar det så lugnt jag kan. Barnen är hemma med mig och min cellgiftspump idag. Jag var väldigt trött efter behandlingen igår, så det fick bli sovmorgon idag. Har man möjlighet att välja mellan att köra barnen till dagis eller ligga kvar i sängen en extra stund, är valet inte alltid särskilt svårt. I morgon ska de dock få gå dit en stund och då hinner jag vila ett par timmar i alla fall innan det är dags för mig att åka iväg till vårdcentralen och ta bort nålen och pumpen igen. Jag är så obeskrivligt tacksam över alla runt omkring vår familj som bryr sig och hjälper till. Mina flickor hade en bra dag hos våra vänner igår, dagispersonalen har verkligen ställt upp och "står ut" med våra oregelbundna tider (ibland utan någon bra framförhållning tyvärr), ett telefonsamtal, ett mail i boxen eller ett meddelande på facebook betyder också mycket. Längst upp på listan hamnar förstås oundvikligen min älskade man och våra barn. Igår när jag var trött och inte orkade hålla mig vaken längre, tog min man hand om allt, dukade av efter middagen, städade undan lite, gjorde i ordning barnen inför natten och stoppade om dem i sina sängar. Jag han i alla fall pussa dem godnatt innan jag sjönk ihop i min egen säng och somnade bort från allt. Det händer att jag funderar över hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte träffat min man och om jag inte hade haft  honom och våra barn vid min sida. Hur hade jag klarat av min sjukdom då? Hade jag orkat och kämpat på samma sätt som nu? Jo, överlevnadsinstinkten hade nog funnits där, men jag tror att det betyder väldigt mycket (om det inte t.o.m. är avgörande) att man har nära och kära omkring sig som stöttar, hjälper till och har förståelse för alla dåliga dagar som kommer lite då och då, uselt humör och en oro som gnager inom oss alla och som flyter upp till ytan med jämna mellanrum.

Nästan varje gång jag kommer till sjukhuset förvånas jag över hur vissa människor resonerar eller inte resonerar. Utanför stora ingången till huvudbyggnaden sitter det nästan alltid minst en stackare iförd de där blåa sjukhuskläderna ...och röker!!! Jag vet att måna människor ofta blundar för mycket i sina liv. Det är lättare att blunda och låtsas att allt är som vanligt. Kanske tycker de att en cigarett mer eller mindre inte spelar någon roll, vad vet jag. Jag tycker bara att det är idiotiskt att inte ta bättre vara på det liv vi har fått tilldelat oss. Visserligen finns de ju de som både röker och dricker och blir 95 år gamla. ...och så finns de sådana som jag som aldrig rökt, dricker mer än sällan och aldrig mycket, äter varierad och bra mat, men ändå drabbas av cancer vid 35 års ålder. Jag tänker visserligen inte lämna den här världen tidigare för det. Allt är möjligt bara tron och viljan är tillräckligt stark. Kan inte låta bli att längta lite efter att våga gå fram till den där blåklädda, rökande människan och fråga om han/hon är dum i hela huvudet eller bara korkad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0