Det är fredagskväll och vi har precis kommit hem från en tur till Stockholm, lite spontan shopping och ett restaurangbesök. Det blev lite Hello Kitty-prylar till barnen (inga kläder dock, som vi hade tänkt), ett besök i engelska shoppen i Söderhallarna vid Medborgarplatsen och till slut åkte vi till en kinakrog i Märsta och åt. Det var länge sedan jag proppade i mig så mycket mat och barnen mumsade på bra de med. Vi hade en riktigt trevlig eftermiddag och jag vet hur mycket barnen uppskattar att vi gör saker tillsammans, hela familjen, även om det ”bara” är en liten tur till staden. Jag och min man tyckte också att det var skönt att komma iväg en stund för den delen. Det gav mig en chans att slappna av lite och glömma hur arg jag blivit på barnen ett par timmar tidigare, bara för att de busade vid matbordet och spillde ut en massa vatten på både bord och golv. Ibland kan jag inte riktigt kontrollera mitt humör, även det påverkas av cellgifterna och jag mår så dåligt efteråt eftersom det inte ska gå ut över barnen. Jag har väl varit lite extra pressad de senaste dagarna, även om det bara är en förklaring …ingen ursäkt. Jag älskar ju min lilla familj så fruktansvärt mycket.

Idag känns allt av någon anledning i alla fall mycket bättre och jag kämpar på med positiva tankar och upprepar vissa fraser tyst för mig själv tills jag själv känner att det börjar bli fånigt. ”Jag kommer att bli frisk. Jag kommer att bli frisk. JAG KOMMER ATT BLI FRISK…” Samtidigt tror jag att det är viktigt att man faktiskt försöker förstärka, om än på ett lite överdrivet sätt, det som är bra och positivt. ”Det finns en hel del behandlingsmetoder som passar mig. Det finns en hel del behandlingsmetoder som passar mig. Det finns en hel del…”

Av samma anledning är det väldigt skönt för mig att skriva av mig och ventilera mina tankar här på bloggen och samtidigt veta att det finns en del där ute som läser och begrundar. Jag har aldrig känt att det har varit jobbigt att prata om min sjukdom, eller känt obehag inför frågor från vänner och bekanta. Det är snarare tvärtom och jag blir jätteglad när det dyker upp små kommentarer till mina inlägg. Vi har en rätt öppen och rak dialog hemma med våra barn också och det tror jag är bra. Mina barn är inte mindre trygga än andra barn och även om min äldsta dotter funderar en del och ställer frågor, så verkar hon inte särskilt orolig. Vi pratade lite, på hennes initiativ, i bilen igår morse på väg till förskolan. Hon frågade om jag visste hur cancern kommit in i min kropp, vi pratade om vita blodkroppar, om de elaka cancercellerna som inte sköter sina arbetsuppgifter och om vad som kan hända om jag inte får min medicin. ”Om du inte får din medicin mamma, då dör du.” sa hon. ”Ja, jag vill verkligen inte det och jag har inte tänkt dö än på länge, men du har rätt:” svarade jag. ”Då kommer du aldrig mer tillbaka och vi skulle sakna dig jättemycket.” sa hon.

Det kom ett paket med posten igår, från en vän till mig och vi blev nog lika barnsligt förtjusta allihop. Jag fick kryddor och hemmagjord olivolja och barnen fick var sitt linne i rosa, med en viss katt på magen. Båda tjejerna blev överlyckliga och ville prova sina linnen med en gång.

Jag har haft en personlig sköterska under mina senaste nio månader som cancerpatient. Hon har haft ordning på alla tider, bokat tider för läkarbesök, röntgen, behandlingar och provtagningar och dessutom ringt ibland för att höra hur jag mår. Hon ringde igår och efter det kändes allt mycket bättre. Vi pratade en stund och jag fick chans att ställa frågor och ventilera mina tankar och funderingar. Jag har en läkartid inbokad den 10:e februari och då kommer de besluta vilken behandling jag får fortsättningsvis. Behandlingsmetoderna är begränsade, men man kan testa kombinationer av de läkemedel som finns rätt mycket och målet är att lugna ner cancern så att det blir mer som en kronisk sjukdom som man kan leva med. Hennes förklaringar kändes faktiskt lugnande. Dessutom sa hon att CAMPTO är den cellgift som har håravfall som en stark biverkning och där flest patienter tappar håret. Det är ju just Campto tillsammans med 5FU jag har levt på de senaste nio månaderna och inte tappat något hår. Andra cellgifter är ”snällare” mot håret. Man kan ju alltid hoppas att det stämmer.