Jag skulle egentligen sitta på onkologen idag för den vanliga behandlingen med cytostatika, men istället sitter jag hemma, utan cellgifter och utan trötthet och illamående. Inget ont som inte för något gått med sig, med andra ord. Det tråkiga är att cancern har börjat växa. Jag var på läkarbesök på sjukhuset igår och fick veta att ett par nya svullna lymfkörtlar, förmodligen metastaser, dykt upp på senaste röntgenbilderna. Ett par stycken i halsen, visserligen inte så stora utan bara runt sex millimeter, några lymfkörtlar mellan lungorna och ett par i magtrakten. De flesta sitter längs med stora kroppspulsådern och det är därför man inte kan operera bort dem. Dessutom var värdet för de vita blodkropparna lite lågt, så jag hade inte kunnat få någon behandling i alla fall. Nu ska jag prova att, utöver mina "doping-sprutor" börja med järntabletter också, för att försöka få upp värdet på de röda blodkropparna ytterligare och om ett par veckor påbörjar jag en ny behandling med andra cellgifter. Mitt uppe i all den nya oro som nu tagit fart är jag i alla fall glad över att cancern inte har gett sig på varken lungorna eller levern. Det känns naturligtvis jobbigt och mycket obehagligt att veta att cancern växer. Jag kan inte kontrollera det och heller inte göra något åt det, men samtidigt är detta något som jag har varit förberedd på. Det är väldigt vanligt att cancercellerna "vänjer sig" vid behandlingarna efter en tid. De blir helt enkelt resistenta mot cytostatikan. För en del fungerar behandlingen länge, medan andra måste byta läkemedel redan efter ett par månader. Jag har klarat mig på samma läkemedel i nio månader, vilket är rätt bra trotts allt. Jag hoppas bara att den nya behandlingen kommer att fungera och att den ger cancern en riktigt tuff omgång. Om tre veckor kommer jag att kallas till ett nytt läkarbesök och därefter kommer onkologerna att besluta om vilka cytostatikum jag kommer att få. Förmodligen blir det en kombination av två olika läkemedel den här gången också och förhoppningsvis finns det en passande studie som jag kan delta i även i fortsättningen.
Jag är glad att det finns flera alternativ att ta till i min situation. Det är med andra ord inte kört för min del riktigt än, även om det känns jobbigt att veta att läkarnas resurser för ALLA oss cancerpatienter är begränsade. Vad händer när de har provat allt på mig som finns att prova? Usch, jag vill inte tänka på det. Fördelen är att jag i fortsättningen slipper cellgiftspumpen vilket ska bli jätteskönt. Jag har inte en aning om hur jag kommer att reagera på de nya medicinerna, vilka biverkningar de kommer att ge och åter igen dyker den där oron inför att eventuellt tappa håret upp. Jag vet att det är rätt fånigt egentligen, för blir jag bara frisk så är ju håret inte så viktigt, men jag kan inte låta bli att fundera över det i alla fall. Jag vet att utgångsläget är enormt mycket bättre nu än vad det var för ett år sedan, men oroar mig trots allt i alla fall. På ett sätt känns det som att allt till viss del börjar om från början, ovissheten kring biverkningar och om den nya kombinationen har någon verkan, alla tankar och frågor flyter upp till ytan igen och jag blir åter igen påmind om min egen dödlighet.
Våran vackra värld är bra konstig ibland. En del slarvar bort sina liv totalt och är inte ett dugg tacksamma över att se solen gå upp på morgonen. Vissa kämpar och gör allt de kan för att överleva så länge det bara går, medan en del tar sina egna liv...
Ett av livets alla underverk...
