Det är måndag igen och jag förundras över hur fort tiden går. Jag trodde som nybliven mamma för några år sedan, att jag skulle ha så mycket tid hemma som mammaledig. Jag förstod rätt snart att bebisar inte bara sover hela tiden. När jag blev sjukskriven trodde jag åter igen att det skulle bli så mycket tid över på något sätt. Hur kunde jag tro det? Visserligen är barnen på dagis vissa dagar i veckan, men det finns alltid något som ska göras. Jag trodde att jag skulle hinna med sådant där som blivit liggande länge, sätta in foton i våra fotoalbum, plocka fram den där boken jag tänkt länge att jag skulle läsa, baka en massa gott att fylla frysen med, måla, börja öva piano på riktigt igen så att jag får tillbaka någon slags smidighet i fingrarna igen, men tiden bara rinner iväg som den vildaste fors. Som vanligt är jag dessutom dålig på att ta en sak i taget, så ofta har jag svårt att bestämma mig för vad jag ska börja med. Förr eller senare ska jag väl få någon struktur på tillvaron och min tid för mig själv, som jag de senaste sju åren kommit att bli så ovan vid. När man har familj och barn är de där stunderna ensam en lyx som man måste lära sig att förvalta. Just nu har jag lite svårt för att slappna av över huvud taget, utan sitter och funderar över det stundande läkarbesöket och hur det kommer att bli i fortsättningen med den "nya" behandlingen.