Vintern närmar sig...

I dag är det en sådan där perfekt vinterdag med ett par minusgrader, klarblå himmel, strålande sol och vindstilla. Det är fredag och snart slutar min man jobbet. Eftersom jag själv är sjukskriven får han jobba desto mer, orättvist kan man tycka, men på fredagar brukar han kunna sluta vid ett- tiden. Jätteskönt! Vi längtar alltid. Samtidigt så tror jag att min man mår bra av att komma iväg och jobba. Han skulle bli tokig av, att som jag, gå hemma. Jag ska försöka ta med mig tjejerna ut en stund idag också. Vi hade en härlig timme ute igår, med promenad, bus i snön, snökastning på grannkatten (han tyckte förstås att det var sådär att få snö på sig)... Jag var så glad när vi kom in igen, bara av känslan att orka och må bra i hela kroppen, rosig om kinderna, kalla tår och en kopp té i handen.

Bilden är tagen i mars i år, men snart så har vi nog lika mycket snö igen.

Det här är vårt hus som min man har byggt helt på egen hand.

Lite hjälp fick han väl ibland, men det mesta har han gjort själv. Fint va!!!

Igår kväll, när barnen hade somnat, satt min man och jag med var sin mugg glögg och tittade på "Himlen kan vänta" på TV tillsammans. En del skratt, men också tårar blev det när vi samtidigt konstaterade att vi har det rätt så bra och att jag har rätt goda chanser att bli frisk så småningom. Det kändes väldigt skönt att titta på programmet tillsammans. Det blir i en sådan situation på något sätt så mycket mer påtagligt att jag inte är ensam om mina funderingar och tankar. Trots förkylning så känner jag mig rätt bra nu och har nästan svårt att känna någon samhörighet med dessa svårt sjuka människor i TV-rutan. "Sådär sjuk är ju inte jag" är min tanke. Men jag säger som George i TV-serien. Det kommer att dyka upp ett botemedel på marknaden så småningom och då måste ju jag hålla ut tills dess. Om jag inte blir frisk innan det, så tänker jag vara en av de första att prova. I nästa vecka är det dags för läkarbesök igen och då får jag samtidigt reda på vad röntgenbilderna från i torsdags visade. Förmodligen har det inte hänt så mycket sedan sist, men varje gång så hoppas jag naturligtvis.

Hej Fröken med musiken.

Jag har läst dina texter och det är förbannant bra av dig, skriv på av hjärtans lust.

Det hjälper en att hålla viljan och humöret uppe, och i och med att du håller med mig om att botemedlet kanske väntar precis runt hörnet så handlar det om att vårda, värna, stärka och göda VILJAN!

Så skriv på!

Jag har lagt en del råd på SVT:s forum för programmet, en del av råden kan du läsa där.

Det är riktigt rörigt att logga in på forumet, svårt att hitta själva forumet. Skulle du gå ner på knä, eller behöver du prata av dig med "en av oss" (alltså sjuka) så har du en av mina mailadresser. (SNÄLLA, håll den hemlig)

Hela tanken med att Jag och Sara ställde upp och öppnade oss för en okänd publik var att jag ville lämna något efter mig, jag vill lämna råd och stöd.Och detta ville jag göra innan jag trillar av pinn. Därför är du lika välkommen att höra av dig till mig om du tror att jag kan hjälpa dig det minsta lilla. Jag har så dåligt samvete över att min fru lever i denna mardrömmen, men jag är också lika stolt att kärleken har stärkt oss, jag är stolt hur hon ger mig energi.



Jag hoppas att du får samma energi av dina barn och din man....kom ihåg att hälsa dem det om de finns där för dig. De behöver också energi och vilja...



Förlåt mig om jag har stört dig eller kommit med för mycket eller fel råd. I så fall ber jag om förlåtelse och ursäkt.



Med ros-rika hälsningar

George