Synd att det alltid är likadant varje år. Först vräker det ner snö och man omges av detta fantastiskt vackra, vita vinterlandskap, som hämtat ur en Astrid Lindgren-saga. Så går det några dagar och plötsligt förvandlas detta vackra till plusgrader, tö och en halka som inte ens fyrhjulsdriften rår på helt ut. Jag körde in till Uppsala och Akademiska sjukhuset för ytterligare en behandling (den 17:e i ordningen) igår och svor tyst för mig själv över hur dåligt plogat det är över allt. När det är 2 dm slask på vägarna, så hjälper det föga att slänga på en massa grus. Egentligen ska jag väl vara glad över att jag klarar av att köra själv över huvud taget och inte behöver vara beroende av någon annan. Jag kom i alla fall bara tio minuter sent, vilket sällan spelar så stor roll. Jag brukar aldrig komma sent till avtalade möten, jobb och liknande, men cytostatikan brukar ofta levereras i sista minuten från apoteket, så några minuter hit eller dit är inte så noga som tur är. Oftast är det jag som får vänta i väntrummet. Så satt jag tillslut i den där behandlingsfåtöljen igen och fick som vanligt ta de vanliga blodproven, kontroll av blodtryck, puls och temp, kortisonspruta i magen mot illamående och dessutom fick jag för första gången lära mig att ge mig själv en spruta i magen. Mina röda blodkroppar har legat lite lågt ett tag, så från och med nu ska jag ta en spruta i magen varje vecka som ska stimulera kroppens egen produktion av röda blodkroppar. Nu hoppas jag på att äntligen bli lite, lite piggare igen. Det borde fungera i alla fall, eftersom detta dyra preparat var mycket populärt bland idrottare som inte riktigt ville hålla sig till reglerna. Funkar det för dem, så borde det funka för mig också. Efter ca fyra timmar på sjukhuset kopplas midjeväska och pump ihop med min venport och sedan väntar två dygn med detta obekväma bihang. Nu sitter jag här och bara längtar till morgondagen, då jag får åka till vårdcentralen och koppla ifrån den då tomma pumpen.