Ensam hemma
För första gången på länge är jag ensam hemma idag. Barnen är på dagis och min man jobbar som vanligt. Hela förra veckan var jag och tjejerna hemma. Vi hade väl inget val egentligen eftersom min bil var trasig och här ute på landet där vi bor är det sex kilometer till närmaste busshållplats. Nu är bilen lagad och jag kan göra vad jag vill ett par timmar tills det är dags att hämta på dagis igen. Plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska börja med. Vila, sätta igång en maskin tvätt, spela lite piano, baka något, dammsuga... Det känns alltid lite tyst och tomt i huset när inte barnen är här och förgyller tillvaron med prat, skratt, spring och lek. Konstigt egentligen hur man automatiskt förändras och anpassar sig efter de händelser och skeenden i livet man möts utav. Innan vi fick barn så hade man ju egentligen hur mycket tid som helst till sitt och sig själv, vilket man varken utnyttjade eller ens var medveten om. Idag är jag mycket bättre på att prioritera, helt enkelt för att jag måste och jag är mycket mer effektiv både hemma och på jobbet. Jag vill kunna vara med min familj så mycket som möjligt och då måste allt annat gå snabbt och smidigt.
I morgon är det dags för ny behandling med cellgifter igen. Ibland önskar jag att de kunde lägga behandlingarna var tredje vecka istället, eftersom man precis hinner återhämta sig när det är dags igen. Idag mår jag jättebra och känner mig precis som förr, pigg, glad och full med energi. Helst av allt önskar jag naturligtvis att slippa cellgifterna helt, men jag vill ju inte dö, så det är väl bara att bita ihop och stå ut. Nu blir det nog i alla fall en lite längre paus över jul. De kan ju inte gärna begära att jag ska komma in och behandlas på självaste julafton. Nej, så blir det inte, men eftersom jag även är "försökskanin" och ingår i en forskningsstudie så vill de inte att schemat ska rubbas för mycket åt ena eller andra hållet. Igår var jag iväg och lämnade blodprover igen och den här gången var det hela fyra rör som skulle fyllas. Jag är så glad över att det där med sprutor och nålar inte påverkar mig särskilt mycket. Min man nästan svimmar vid blotta tanken på att få en nål i sig, men jag tror att vem som helst klarar vad som helst om det är nödvändigt. När man, som jag, blir skrämmande medveten om sin egen dödlighet och vet att risken finns att man kanske inte överlever sin sjukdom, så har man ju egentligen bara två val. Du kan välja att dö och därmed ge upp, eller välja att leva och använda varenda liten kvadratmilimeter av din kropp till att kämpa emot cancern. All envishet, all energi, all styrka, allt som ger dig glädje i livet, alla minnen, alla drömmar, allt hopp, alla skratt och alla tårar blir ditt försvar och är avgörande för detta inre krig som pågår i din kropp. Jag kommer aldrig ge upp. Jag väljer att leva.
Jag älskar jul och allt som har med julen att göra och ser otroligt mycket
fram emot julhelgen. I år blir vi lite extra ompysslade hemma hos mina föräldrar
och jag slipper tänka på städning och julmat. Jag håller tummarna för att jag får må bra
och vara pigg nog att kunna njuta av all god mat och det trevliga sälskapet. Kanske hinner vi med
ett besök på Lisebergs julmarknad också. Jag har inte varit där på flera år så det skulle vara trevligt.
Det är så vackert med alla lampor i träden.
Kommentarer
Trackback
