En av mina läkare på onkologen kallar den för "en lömsk sjukdom" och det passar väl kanske ganska bra in på de flesta cancersjukdomar. Jag har inte ont, jag har inte tappat mitt hår, jag mår inte särskilt illa efter behandlingarna, jag kände aldrig av tumören i tarmen innan jag fick min diagnos, jag har inte många biverkningar och jag är inte särskilt trött (annat än dagarna efter en behandling), men jag har en "vilande" dödlig sjukdom. Min kropp har klarat av medicinerna väldigt bra under de senaste åtta månaderna men sjukdomen är inte borta och det syns fortfarande "rester" på röntgenbilderna.

Ibland undrar jag om alltihop bara är en hemsk dröm och att jag snart ska vakna upp och förstå det, kunna slappna av och bara gå vidare med mitt liv. Det är tyvärr ingen dröm, men jag lever och har det rätt bra. Kan man må såhär bra och ändå riskera att dö? Innan jag blev sjuk så trodde jag att alla med cancer tappade håret, blev bleka med blåaktiga läppar, magrade och låg och kräktes hela tiden. Jag kanske har sett för mycket på TV!? Om nu cancern inte ger sig med de cellgifter jag får nu, så finns det fortfarande en chans att någon annan sorts cytostatika fungerar bättre när läkarna väl bestämmer sig för att jag ska byta medicin. Jag är kanske lite otålig, men jag vill ju bli frisk NU. Läkarna verkar vara nöjda med att tumören krympte så bra i början och att sjukdomen nu står stilla, men jag vill ju naturligtvis att ALL cancer ska försvinna helt och hållet. Jag vill inte gå runt med en sådan här sjukdom och med den oro det medför för mig och mina kära, i hela mitt liv. Den största moroten för mig är i alla fall den möjligheten och chansen att forskarna hittar en lösning och ett slags botemedel mot cancer. Står jag bara ut med behandlingarna och inte blir sämre så ska det bli så. Min man tror på mig till hundra procent och jag vet att det finns många där ute som också håller tummarna för mig. Min familj vet att jag är envis och viljestark och alla vet vi hur viktigt det är. Man måste tro att det ska gå vägen. Om humlorna inte trodde att de kunde flyga, så vore det näst intill fysiskt omöjligt med den stora kroppen och de små vingarna. Men vad vet jag...

Jag är inte rädd för att dö, men det är verkligen det sista jag tänker göra än på många, många år. Min man och jag har så många planer och så mycket vi vill göra tillsammans och jag kan inte tänka mig en slags fortsättning utan honom och våra barn. Sluta aldrig att tro, hoppas, längta och älska livet! Jag kommer aldrig att acceptera sjukdomen eller se den här perioden som en slags lärotid som man lämnar starkare. Cancer är och förblir en fullständigt meningslös och värdelös sjukdom som ingen förtjänar att drabbas av. Men... Jag TROR och jag VET att jag kommer att bli helt frisk.