Ibland är det ett ben över ryggen, eller en liten fot i huvudet, eller en kissig blöjrumpa en centimeter från näsan. Idag vaknade jag av att den lilla först klättrade ur våran säng, viskade hejdå ett par gånger för att sedan smyga ut ur rummet. Det dröjde inte många sekunder förrän hon var tillbaka igen, klappade mig lite oförsiktigt på axeln och upprepade orden "mamma" och "lelle" (välling) tills jag slog upp ögonen och svarade henne. Idag är det söndag, så jag kunde lyxa mig med att ligga kvar i sängen ett par minuter till medan min man gick upp, gjorde välling och satte på kaffet. På helgerna sover nästan alltid barnen inne hos oss i våran säng och vissa kvällar när den lilla krånglar, hoppar i sin säng och vägrar sova där, har jag svårt för att neka henne platsen bredvid mig. De är bara små en gång och tiden går ju så fruktansvärt fort ibland, så snart är de väl tonåringar som mina två systerdöttrar. Jag gick på gymnasiet när jag blev moster första gången och det känns fortfarande som om det var igår jag lekte med den där lilla nya människan. Nu är hon sjutton år och går själv på gymnasiet. Jag vet ju dessutom inte hur länge jag får vara kvar hos mina små. Jag är inte rädd för att dö och jag oroar mig inte särskilt ofta för att jag ska göra det heller, men med en dödlig sjukdom kommer naturligtvis sådana tankar närmare på något vis. Jag vill försöka njuta av det jag har med mina barn nu och det är nog därför jag får så ont i hjärtat när jag blir arg på dem. För bara ett år sedan hade jag inte en tanke på att mitt liv skulle kunna ta en sådan här vändning. Cancer var något som drabbar äldre och andra människor, inte mig. Förmodligen är det kroppens eget sätt att skydda sig på något vis, annars skulle ju alla gå runt och känna efter och vara rädda hela tiden. Hur som helst så är det väldigt mysigt trots allt att se de små somna tätt intill, lugna och trygga i mammas och pappas stora säng.