En del tror kanske att man förändras och ändrar på mycket i ens liv när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Det kanske är så för en del också, vad vet jag, men för mig är det inte så. Jag har samma mål och drömmar nu som innan jag visste att jag var sjuk. Varför skulle jag ändra mig eller ge upp vissa saker? Den enda skillnaden är nog den att jag har börjat försöka jobba för en del mål nu och uppfylla en del drömmar nu och inte vänta. Många gånger under mitt liv har jag hört människor prata om vad de ska göra när de pluggat färdigt, vad de ska ägna sig åt när de blir pensionärer och vad de vill göra med sina liv. Många försöker också planera saker och ting i en viss ordning. "Först ska jag studera ett par år, sedan vill jag resa, göra karriär, gifta mig och så småningom bilda familj och köpa det där drömhuset någonstans." Jag måste ju tro att jag en dag kommer att bli friskförklarad och sedan leva tills jag blir en gammal tandlös, rynkig dam på 85-90 år, men risken finns ju att jag inte överlever. Jag kan därför inte bara stanna upp och skjuta saker på framtiden på samma sätt som tidigare. Jag kanske inte lever när det är dags för pensionen. Just nu mår jag bra och cellgifterna hjälper, men vad som händer och ett par år vet ingen. Egentligen är det ju så för alla människor. Framtiden är inte skriven än och ingen av oss vet vad som väntar runt hörnet. Tankar kring framtiden och döden kommer nog bara lite närmre när man plötsligt drabbas av en dödlig sjukdom och det blir mer påtagligt att livet faktiskt har ett slut någon gång.