Det är lördag kväll, brasan är tänd i kaminen, Agnes sitter i bara blöjan på golvet framför tv:n och Elin ser på en film vid datorn. Akvariet fick ett vrakskepp och lite växter igår, så nu är det riktigt trevligt och rofyllt att bara sitta och titta på de små liven som simmar runt för full där innanför glaset. Nu har de dessutom blivit utökade med en liten fiskbebis som är en riktig hejare på att gömma sig för sina äldre familjemedlemmar.
Själva har vi också simmat och plaskat runt i vatten idag. Vi åkte till simhallen i morse hela familjen och badade en stund. Elin kämpar på med simdyna och försöker komma på hur man ska röra ben och armar sådär så att man faktiskt kommer någon vart. Hon var jätteduktig idag. Andreas och jag turades om att simma lite. Det vore inte helt fel, även för mig, att träna upp konditionen lite. Efteråt åkte vi in till stan och åt lunch och så han vi med en kopp kaffe hemma hos farmor (Andreas mamma) i Sundbyberg innan vi gav oss av hemåt igen. I kväll gissar jag att det blir lite melodifestival på tv även här hemma hos oss, som på många platser denna schlagerlördag. Det har varit en väldigt bra och trevlig familjedag hittills med andra ord. Dagarna efter en behandling är alltid lite tunga, så det är otroligt skönt att känna att man trots det kan njuta och ha riktigt trevligt med familjen. MItt humör går som vanligt lite upp och ner i samband med en behandling och min oro kommer smygande ibland, så igår satt vi och grät en skvätt både Andreas och jag. Det finns ju aldrig några garantier för någonting egentligen och även om jag för det mesta är fast besluten att jag SKA ÖVERLEVA, så kommer det stunder då jag blir väldigt rädd och orolig över hur det kommer att gå för mig och min älskade familj. Man kommer långt med vilja och mental styrka, men hur långt? Räcker det? Det finns ju i dagsläget inget botemedel mot en spridd cancer som min, utan man får lita på forskningen och hoppas att de kommer på något riktigt genialiskt innan det är för sent. Jag kommer i alla fall aldrig ge upp hoppet! ALDRIG! För ett tag sedan var jag iväg på föräldramöte en kväll och redan när jag gick blev Elin lite ledsen. Väl ensam med pappa och lillasyster och efter en stunds egna funderingar kom hon ut till pappa i köket och sa: "Pappa, om mamma dör kommer hon aldrig tillbaka igen. Då skulle vi ha det såhär jämt. Det skulle bara vara du, jag och Agnes. Jag skulle ha min pappa och min lillasyster, men ingen mamma."
Vad svarar man en sexåring på något sådant. Vi brukar säga att vi ska göra allt vi kan för att jag inte ska dö och att vi ska ta hand om varandra i våran familj, men att vi inte kan lova något. Tur att de flesta dagar är bra dagar!
Vad vi har skottat hemma den senaste veckan. Det här är bara framsidan av våran altan
och jag ser så fram emot att få göra lite vårfint här så småningom med lite blomkrukor och växter.
Som tur är så bidrar skottningen i alla fall till en möjlighet att andas frisk luft och rensa tankarna.
