Dagis, feber och rosa rosor.

Har sovit lite dåligt i natt igen. Lilltjejen fick av någon anledning feber i går eftermiddag och trots lite alvedon så var hon varm hela natten och låg tätt intill mig och gnydde som en liten hundvalp. Jag vet inte om det är hennes tänder som spökar igen eller om det är någon ny förkylning på gång. Typiskt är det i alla fall. Barnen hinner ofta bara gå en eller ett par dagar på dagis och sedan blir de sjuka. Nu när kylan dessutom gett med sig så blir det ju inte bättre direkt. Jag vet att de flesta barnfamiljer känner igen det här med ständiga förkylningar och VAB-dagar, men just nu skulle jag bara vilja resa bort, långt bort, till sol och värme, som våra vinterkalla själar skulle må så mycket bättre av. Jag blir tokig av denna blåsiga, kalla och leriga tillvaro ibland. Barnen fick åka hem från dagis i  bara sina koftor igår. Termobyxorna och jackorna var oigenkännliga och täckta av sand och torkad lera. Det vill man helst inte ha in i bilen och med sig hem. Det största problemet är nog att dagiset är tillfälligt inhyst i byskolans lokaler och skolgården långt ifrån anpassad efter små (inte stora heller) barns lek. Jag har också hört att det finns något som heter galonkläder och gummistövlar som ska lämpa sig särskilt bra vid blöt och lerig utelek, men det verkar inte ha slagit igenom riktigt över allt i detta januariblöta land.



Väl hemma från dagis fick mina trötta små i alla fall en mysig stund med lite yogurt...


...och smörgås. (Här är en tjej som väljer sina kläder själv
och en viss katt är ett ständigt återkommande tema.)

Vid sextiden kom min man hem och hade med sig blommor till oss utan någon särskild anledning.  Jag blev jätteglad, men får samtidigt så dåligt samvete ibland över hur mycket han gör för oss och hur dålig jag själv är på att visa min tacksamhet och uppskattning för det. Jag vet att han skulle göra vad som helst för mig och för våra barn, men för min del är det ibland så mycket som kretsar kring cancern och hur jag mår, så jag "glömmer bort" honom lite. Det är verkligen inte meningen att det ska vara så. Många talar ofta om för mig hur stark de tycker att jag är, men frågan är om jag egentligen skiljer mig så mycket från alla andra i min situation. Jag är också rädd ibland, funderar över hur allt blir om jag dör och känner mig hopplöst otillräcklig. Jag är lättirriterad (har väl visserligen alltid varit det) konstant trött, ofta arg, gråter en hel del för allt och inget och det känns så orättvist att min man och mina barn ska behöva stå ut med det också. Jag försöker vara stark och tänka positivt och så länge jag mår så bra som jag trots allt gör, så är det väl ingen ide´att oroa sig för mycket för vad som händer i framtiden egentligen. Min man kallar mig lite skämtsamt (fast med med mycket kärlek och glimten i ögat) för "skadat gods" och kanske är humorn viktigare än något annat i dessa oroliga tider. Det är kanske bättre att försöka skratta åt eländet ibland.


Fin tycker jag, men så älskar jag ju rosor också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0