Sju år, ett hus och två barn senare...

Idag är det sju år sedan vi träffades för första gången, jag och min man. Det var en gråtrist fredagskväll med regnet hängandes i luften. Utan några större förväntningar, men med en hel drös fjärilar i magen, klev jag på tunnelbanan och åkte in till Odenplan. Eftersom det var en blinddate och därmed en helt okänd människa jag skulle träffa, föreställde jag mig enbart en god middag och förhoppningsvis en trevlig pratstund. Jag kunde ju aldrig tro att vi från den kvällen skulle komma att bli näst intill oskiljaktiga. Med andra ord blev det en mycket trevlig middagsdate den där kalla januarikvällen.

 

Efter två månader tillsammans köpte vi tomten, där vi nu bor, och började planera för vårt husbyggarprojekt, skissade på ritningen, köpte vägduk och beställde hem skärv till vägen, som var det första vi var tvungna att anlägga. Hade vi vetat då att det skulle ta nästan fem år så hade vi nog gjort allt på ett annat sätt, men ett riktigt äventyr har det varit och mycket har vi lärt oss under tiden. Mellan oktober månad 2002 och augusti 2006 bodde vi "tillfälligt" i två baracker på tomten. Vår äldsta dotter växte praktiskt taget upp på en byggarbetsplats, med allt vad det kan innebära. Hon blev snabbt en hejare på att klättra och kliva runt bland träbråte, stenskärv och verktyg av alla de slag. Den stora fördelen med att bo så var att vi alltid kunde vara tillsammans. Min man snickrade och jag och dottern hjälpte till så gott vi kunde ...eller tittade på med stort intresse och glada tillrop.

 

Min man lägger golv i det som nu är vårt sovrum.

 

Tittade i gamla fotoalbum igår och konstaterade att jag ser äldre ut men också mycket mer sliten och blek. Jag kan förmodligen skylla även det på den där irriterat efterhängsna sjukdomen. I morgon är det dags för provtagning igen och så är det ett läkarbesök inbokat på tisdag, då jag får svar på hur röntgenplåtarna såg ut den här gången. Jag hoppas att det inte gjorde någon skillnad att jag hoppade över en behandling vid jul. Vi vill ju gärna kunna ta semester från allt och åka bort lite i år. Jag hoppas att sjukhuset ger oss respit i åtminstone två veckor så att vi hinner iväg.

Jag går runt här hemma i mjukisbyxor och tjocka tröjor (mest för att jag fryser jämt) men kan inte låta bli att längta lite efter en anledning att göra mig lite fin igen om det så bara är i sommarklänning, i all enkelhet, på någon uteservering en varm sommarkväll. Min lillasyster ska gifta sig i juli och det ska bli väldigt trevligt att få gå på bröllop som gäst den här gången.

 

Jag i rött, frisk och kry då min kusin gifte sig 2004.

 


Kommentarer
Postat av: Emma

Åh, du e så fin i den klänningen! Roligt med tofflorna till ;) Ja, i juli får du ju anledning att klä dig sommarfin! kram

2009-01-19 @ 16:40:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0