Det blev som sagt aldrig någon resa till USA i våras och inte något bröllop då heller. Tanken var från början att vi skulle smita iväg och vigas på någon härlig strand någonstans i all enkelhet. Nu blev det inte så och just då hade ingen av oss någon lust att planera för något alls, så allt blev skjutet på framtiden. En par månader senare, när jag körde mina flickor till dagis, satt min äldsta dotter och funderade. Man ser på hennes uttryck, när hon funderar på något speciellt och efter en stund sa hon: "Mamma. Kan vi inte gifta oss i min kylka. Den är så vacker."
Det ligger en kyrka alldeles i närheten av dagiset och just den här vackra försommarmorgonen spred solen sina strålar över hustaken och kyrkans stora glasfönster blänkte och glittrade i solljuset. För min dotters del så var bröllopet något hon såg sig själv väldigt delaktig i och därför ville hon också gärna att det skulle bli av. Hon pratade alltid om det som om det var hon själv som skulle gifta sig. Vårat bröllop... När vi gifter oss....
....men så fick det bli.
Vi hade inte en tanke på att låta cancern hindra oss från att gifta oss och när vi såg att jag faktiskt mådde rätt bra, bestämde vi datum, bokade kyrkan och skickade ut inbjudningar. Därefter följde två hektiska månader av planering. Vi behövde en lokal för festen, brudklänningen skulle sys färdigt, barnen behövde klänningar, ring skulle beställas, tårtor, dukning och allt det där som ska ordnas inför en större fest. Vi fick ihop det till slut i alla fall och hade en mycket trevlig dag med släkt och vänner. Jag är fortfarande nästan lite förvånad över hur många som faktiskt kom med så kort varsel och lite tid att planera. Många reste dessutom långt för att delta.
.
Lite blek som vanligt är jag kanske, men inte syns det att jag har en dödlig sjukdom.
Även om livet inte alltid blir som man tänkt sig så behöver inte det innebära att det blir sämre på något sätt. Det är väl just det som gör livet så spännande. För mig är i alla fall den nyfikenheten en stor drivkraft och ger mig styrka att vilja kämpa vidare. Jag vill se vad som väntar bakom nästa vägkrök. Jag vill uppleva och upptäcka nya saker tillsammans med min familj och mina barn. Jag vill se mina barn växa upp, utvecklas och lära sig nya saker. Jag vill bli gammal och kunna skämma bort mina barnbarn med äckligt många julklappar.
Idag är det en vecka sedan jag fick behandling senast och äntligen börjar jag kunna njuta av maten igen. Ja, om det inte vore för en envis förkylning som vägrar släppa taget. Snor, hosta och huvudvärk turas om att göra livet surt för mig. Jag hoppas det går över snart, så att jag slipper proppa i mig ytterligare mediciner. Jag har haft lite dåliga blodvärden ett tag och det påverkar naturligtvis framför allt förmågan att försvara sig mot alla dessa virus och basiller som så gärna vill göra oss sällskap så här års. Fick ordinerat ett preparat som ska öka produktionen av röda blodkroppar och som tas i sprutform en gång per vecka. Gav mig själv en sådan spruta i magen tidigare idag och känner mig väldigt nöjd över att jag klarar av det själv och faktiskt inte tycker att det är särskilt obehagligt. På måndag är det dags för provtagning igen, så nu gäller det att njuta fram tills dess. Jag tänker mysa med glögg och lussebullar i skenet från adventsljusen, leka med mina barn, äta en god middag ikväll och efter det kura ihop mig i soffan framför TVn tillsammans med min älskade man.
